Göteborgsposten – 25 januari 1868, sida 1

nonceras icke: pass ankor!) är att forvånta och den glada d:o, att d:r Livingstone för 99:de gången uppstått ifrån de döda. Item förbigå vi med tystnad att beyen i Tunis icke vill betala sina skulder till Comptoir d Escompte (sy, bej!) att romarena fattat det förnustiga beslutet att strunta i jesuiternas biktstolar. Deremot skulle vi önska att ega en röst som Jerichobasunen eller åtminstone som monster-Ophicleiden, för att i alla Europas, Asiens, Afrikas, Amerikas, Australiens eller PoIxynesiens landsändar uttrumpeta på hvilket eländigt och oförsvarligt sätt stadens renhållning fortfarande bedrifves. Må man förstå oss rätt, med stadens mena vi den, hvilken det åligger sjelfva staden att ombesörja. Bevis, bevis! ropar man. Ja vasserra tricken, men var då god och förse er med ett par väl broddade Alpskor, en duktig ispik, ty,törst då torde ni fördrista er till att bestiga det montagne russe, som i dagligt tal kallas Gamla Slussbron eller våga er ut på de knaggliga isbanor, hvilka presentera sig å alla våra torg och öppna platser. Under det att vid det nyligen inträffade tövädret polisen med berömvärdt nit tillsåg att den enskilde husegaren gjorde sin skyldighet, upphögg gator och ränestenar samt ofördröjligen bortskaffade ishögarne, såg den midtför sin näsa, under sina ögon, vidsträckta platser stå orörda af jernspettot och qvasten och der några svaga, snart sagdt putslustiga försök gjordes till upphuggning fingo högarne ligga väl i dagarne tre i prydliga rader, likt prydnader utanför någon antik Deus Cloacinus tempel. Hvilken skom att nödgas svara, då någon främling framställer den ganska naturliga förfrågan: Men hvem i all verlden skall då svara för renhållningen här och här och här? Jo, det skall staden, personifikationen af det Göteborg, hvilket städse satt en ära i att inför tid och esterverld lysa som ett mönster för anygghet, renlighet och allmänanda! Jo, det är minsann snyggt! Staden har, svarar man, mot erläggande af en ej obetydlig summa penningar årligen öfverlåtit denna skyldighet från sig på en renhållningsentrepenör. Än sedan? Det är ej vog att man sätter en annan i sitt ställe, man måste äfven tillse att denne gör sin skyldighet. Om en enskild person, husegare eller hyresgäst, betalar en månadskarl för att denne skall hålla gård och gata rea, eger ban väl rättighet att skylla ifrån sig på månadskarlen, ifall denne icke gör sin pligt? Jo, vackert! När polisen kommer och kallar, då gäller det nog icke månadskarlens skinn. Men hvarföre ser då icke stadens tjenare, polisen, efter att hans medtjenare, stadens månadskarl, gör sin skyldighet; hvarföre, ja, hvarföre? Svare den som gitter. Men så länge sådant oskick under stadens egen skyddande egid kan få ostördt fortfara, så länge skall den enskilde känna det i en viss mån tungt, att helt enkelt göra sin pligt, istället för att det borde kännas tvärtom, och så länge skola alla vackra tal om de ofantliga fördelar vår stad erbjuder, hvad beträffar renhållning, för den i mysterierna invigde, förefalla endast som tomt skryt. Vi tillägga: är det så, och det tro vi oss ha skäl att antaga, att entrepenören icke utan egen pekuniär förlust kan ordentligt uppfylla sina åligganden, eller med andra ord, att entrepenadsumman är för låg, så säga vi: är den för låg, så må staden höja den! Må den vid entrepenadauktionen fästa sig icke vid det lägsta anbudet, utan vid det, som erbjuder de bästa garantierna för att staden verkligen blir ren hållen! Långt bättre att stadskassan (den outtömliga?) anlitas för sådana ändamål, än för anläggande af magnifika granittrappor, om hvilka man med Ehrensvärd kunde fråga: Hvad gören I här: eller för bortkastandet af 100,000-tals riksdaler på byggnader, hvilka efter ett tiotal år äro obeboeliga, tack vare osundhet och fukt! Vi veta icke om det vi här nedskrifvit skall behjertas, men ett veta vi dock, att om vår röst ohörd skulle förklinga i embetsmyndighetens öken så är det lyckligtvis icke en ropandes ty i dessa klagomål instämmer ett helt missnöjdt samhälle, och som ett enda bavis kunna vi framdragaj det nyligen offentiggjorda, allvarliga spörsmålet af en bland vår stads mest framstående läkare: Skulle vi icke genom att vintertiden vara mera noggranna vid sandningen af våra eljest så utmärkta gator, kunna förekomma månget benorott? Detta i en så enkel fråga som sandvingen, huru mycket större då i den ännu nera maktpåliggande frågan om upphuggingen och renhållningen i allmänhet. Detta ir en sanitär fråga af alltför stor vigt för utt kunna behandlas i öfverensstämmelee med let italienska ordspråket Chi va sano va piaino, ty denna fråga har hittills hos oss skötts Itför pianissimo. Apropos pianissimo! Helt säkert skall ni dag bli angenämt öfverraskad, då ni vid renomögnandet af annons-afdelningen i denna