Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 3

kommelse angående det ömsesidiga förhållandet mellan Italien och Kyrkostaten, utan att någon af parterna uppgaf sina anspråk gentemot den andre. Vi kunna ej annat än önska, att det må bekräfta sig, att Frankrike och Italien åter inträdt till hvarandra i ett förhållande, som stadgar alliansen mellan dessa båda stater. Det finnes flera tecken, som antyda att så verkligen är. Från Italien berättas neml, att Garibaldi återigen uti en del bref uttalat sig för ett nylt angrepp mot Rom och att han särskildti ett bref till den franske historieskrifvaren Quinet yttrat sig mot kejsar Napoleon, i det han antydt, att franska nationen skulle mera gynna Italien. Härtill genmäler den ministeriela italienska organen Opinione bl. a.: Ingen kan hafva glömt, att den, som förde de franska soldaterna till Magentas och Solferinos valplatser, der de utgjöto sitt blod för Italiens oberoende, just är samme kejsare, som Garibaldi hotar med en hämnd, hvilken skulle sätta kronan på det italienska namnets berömmelse. Ingen kan hafva glömt att det klerikala partiet i Frankrike efter slaget vid Mentana nästan höjde upprorsfanan, och att den franska regeringen härigenom blef tvungen att i den lagsiftande kåren uppträda fientligare mot Italien, än fallet någonsin varitiförut, just för att icke låta sig föreskrifvas lagar af en Thiers eller Dupin eller af den stora majoriteten at senatorer och deputerade. Det är anteckningsvärdt, att denna mening börjar göra sig gällande i Italien angående franska regeringens senaste uppträdande. Man kan deraf hoppas, att en del yttringar emot Frankrike skola efter hand tystna och landet antaga tillsvidare den politik, som Menabrea satt på sitt program: afvaktande i det yttre, ordnande af landets ställning och förhållanden i det inre. Landets finansiela ställning gör äfven denna hållning till en nödvändighet. Italiens finansminister har nyligen framlagt sin expos( at ställningen. Den är, äfven sedd med ministeriela ögon, allt annat än ljus. Bristen för 1866 uppgick enl. densamma till 168 mill. lire och för 1867 efter afdrag af de 30 mill., som erhållits genom försäljning af kyrkogodsen, till 223 mill. lire. Hela bristen vid slutet af året (1867) uppgår till 391 millioner. Bristen för 1868 skall, med afdrag af de inbetalningar som väntas för försålda kyrkogods, utgöra 183 mill. Härtill komma 15 prets agio på i utlandet betalbara 230 mill. Hela bristen skall vid 1868 års slut stiga till 630 mill. Finansministern har förklarat, det försäljningen af kyrkogodsen icke skulle räcka till för att häfva de finansiela svårigheterna, hvarför han tänkte att, om den politiska ställningen bättrar sig, föreslå en finansoperation på basis af de ännu i statens ego befintliga kyrkogodson, hvilka senare skulle vara tillräckliga, för att betrygga de italienska finansernas framtid. Man kan emellertid, som sagdt, hoppas, att Italiens rancune mot Frankrike skall så småningom gifva sig. Frankrike har i alla hänseenden bättre kort på hand mot Italien, än t. ex. Preussen mot Sachsen, hvilka båda senare staters förhållande till hvarandra är i mer än ett fall egendomlig. När ett land befinner sig under främmande ok, söker den med våld undertryckta stämningen att genom allehanda små demonstrationer lägga sig i dagen; en bit färgadt band, formen på en hatt, ett litet stickord, en visa och andra skenbara bagateller få en betydelse, som endast de kunna förstå, hvilka det rör. Det är frimuraretecken, hvarpå de, som ha gemensam sorg i nutiden och gemensamt hopp i framtiden, känna hvarandra. I Sachsen jörelalla ständigt sådana demonstrationer, genom hvilka preussarne förföljas med nålstyng, och hofvet gör gemensam sak med belolkningen. Detta hof är vanmäktigt, det kan endast gifva tecken till lif ifrän sig, då öfverkonungen i Berlin fordrar en ny hyllniag. och det miste lugnt åse, att de sista spåren af landets gamla sjelfständighet steg för steg försvinna; men en irihet, en rätt har det likväl qvar: det kan sjelft välja sitt umgänge. Konungen af Sachsen mottager och med den största vänlighet en och hvar, som delar hans känslor för Preussen, under det att alla, som släpat sig i stoltet för den preussiska pickelhutvan, finna en tillsluten dörr. Man vet, att Beust blitvit med öppna armar mottagen på slottet för hvarje gång han gjort en tur till Dresden, och att den franske gesandten ForthRouen är en ständig gäst i den förtroligaste hofkretsen. Under dessa omständigheter kan man nog förstå, när det från Dresden meddelas såsom en intressant politisk händelse: Den första hofbal, som öppnade karnevalstiden var mycket liflig, fastän jemförelsevis blott få inbjudningar gjorts. Man började med en polonaise; H. M:t öppnade balen med m:me