Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 3

att Frankrike en gång akall ställa Preussen till räfst derför. Och derför kan man i Berlin ej nog klandra den sachsiske konungen, derför att han plägar så nära umgänge med den franske gesandten. Det är naturligtvis Preussens glupskhet efter att så sluka äfven detta konungarike, som vållar detta dess misshumör. Det fruktar, att man skall rycka rofvet ur dess gap. Preussen borde likväl tillse, att det först kan smälta, hvad det redan har slukat. Det har inom sig mycket att se till godo, mycket att bättra, om det ej vill uppoffra landet sjeltt för ett lysande elände. Vi behöfva blott påpeka följande uppsats i berlinertidningen Die Lukunft; den lemnar illustration nog: ungersnöden i Ostpreussen är icke något enstaka stående fenomen. Det visar sig efter en mindre måttstock i de flesta af statens provinser. I de rikaste trakter, i de mest välmående städer uppstämmas klagomål, till hvilka man ej på länge hört maken. Kommunerna göra de största ansträngningar, för att kunna bära utgifterna, och signa under tyngden af ett ständigt stigande deticit. Förr hörde det till sällsyntheterna, att skatterna indrefvos genom exekution, men nu tilltaga exekutionerna i det oändliga. Förbrukningen af nödvändighetsvaror aftager i trots af den ökade befolkningen, och eftersom den välmående delen af innevånarne icke mskränker sin förbrukning, så faller hela förminskningen på de behöfvande klasserna. Affärerna ha råkat i lägervall. Fabrikanterna afskeda sina arbetare och se sig nödsakade att nedsätta arbetslönen. Öfverallt talas om brist och nöd. Den omedelbara orsaken till den utomordentliga kris, som hemsökt Ostpreussen, bör visserligen sökas i den dåliga skörden. Men orsaken till nöden inom hela staten ligger djupare. Det är de öfverdrifna militära bördorna som undergräfva landets välstånd. Den preussiska staten har i ärhundraden bestridt militära uppgifter, hvilka öfverstego landets krafter. Den höll större armå6er, än länder med tre till fyra gånger så stor befolkning. Den unga staten sökte utvidga sig, och drifven af äregirighet gjorde den, större ansträngning än något annatj folk. Dylika sträfvanden äro för en kort tid möjligafoch kunna då bli lyckobringande; men i längden äro de ödeläggande. En person kan med lätthet lyfta en centner, men skulle han bära en sådan börda i 24 timmar, skulle han krossas under bördan. Vår äldre armöorganisation sökte åtminstone att skona folket i fredstid, för att det skulle kunna infinna sig med friska krafter, då krig utbröt. Men efter armåens omorganisation har man intill möjlighetens gränser utsugit folkets krafter, och den nu rådande nöden är blott en följd af den uttömning, som en så öfverdrifven kraftansträngning måste framkalla. Man har pockat på Sadowa och sagt, att här afgjordes hvem som hade rätt i den militära tvisten; men att man misstog i detta påstående, det visar sig nu i Ostpreussens 23 kretsar. Också är det för tokigt att, såsom i Preussen, konungen eller regeringen kan utan folkets hörande kommendera ett helt folk i vapen. Man må litet hvarstädes vakta sig derför. Konungen af Italien har, på grund landets dåliga finansiela ställning, låtit regeringen föreslå en minskning i hans civillista at 4 mill. lire. Påfven vägrar att emottaga den preussiska gesandten såsom gesandt för det nordtyska förbundet. Från Spanien skrifves, att grefven af Paris under sin resa genom detta land öfverallt mottagits med varma hyllningar af befolkningen, i tanke att man dermed skulle harma den kejserliga regeringen i Frankrike. Från Amerika meddelas, att man i staten Virginias konvent föreslagit, att 25 pret skola betalas å alla skulder som under upproret gjorts i Virginien. — —— —