Göteborgsposten – 24 januari 1868, sida 1

Huru syndiga och eländiga, huru tomma, dumma och obetydliga, huru värdelösa och låga förekonnno honom ej nu alla hans nöjen och sträfvanden! Ett nytt mod vaknade hos den trötto, utmattade ynglingen; en ny irelystnad föddes i hans hjerta. — Det är ett uselt, lågt, föraktligt sätt att bli fri, men jag har sjelf ej lemnat mig annat val. Jag måste draga fördel af hvad hon gjort för mig, och sedan skall Jag aldrig missbruka hennes kärlek och ädelmod. Jag skall göra hvad rätt är och ej orätt; detta är min föresats och jag skall utföra den, så sannt mig Gud hjelpe! Han hade omedvetet kommit att stanna vid de gamla gästfritt vidöppna portarne till en vidsträckt park och genom en af dess uthuggningar kunde han se ett stort gammalt herresäte i den smakfulla Elisabethska stilen. Skönheten af denna utsigt gjorde ett sådant intryck på honom som om den blifvit framkallad genom en trollstaf. Han såg tillbaka på den väg han kommit och fann att han alldeles förlorat Amherst ur sigte. Han gick ett par steg inom portpelarne. En gammal man med kraftfullt utseende var sysselsatt med att binda upp en nedfallen jasmingren vid ingången till grindvaktarstugan. — God afton, gamle gentleman. Det är en vacker egendom, den här. — God afton, sir. Ja det är ett vackert ställe. Ni kan ej få se många vackrare i Amherst. Önskar ni att bese den, sir? Ni är mycket välkommen. — Mycken tack, det skulle jag tycka mycket om.