Göteborgsposten – 23 januari 1868, sida 1

Poynings — en person hvars ord och handlingar äro föremål för uppmärksamhet i Amherst, sade Mrs Carruthors småleende i det hon satte sig på ett litet afstånd ifrån honom och lade en af de tidskrifter, som, enligt bruket i dentisters och kirurgers väntrum, lågo kringspridda på bordet, i beredskap, i händelse någon skulle komma och afbryta samtalet. Derefter lade hon sina sammanknäppta händer på bordet och lutade sig fram öfver dem, i det hon fästade sina klara mörka ögon på sin sons ansigte och med sin lugua röst, som iännn ljöd lika ljuf och klangfull som i hennes ungdom, berättade honom hvad hon gjort. — Mins du, George, att du dender olyckliga aftonen talade om mina diamanter och tycktes förebrå mig derföre att jag kunde bära juveler, medan du var i så stort behof af blott en ringa del af deras värde? — Jag minns det, min mor, svarade George i det han rynkade ögonbrynen, och en usling var jag som kunde fälla sådana yttranden till dig, som gaf mig allt som du sjelf kunde kalla ditt! Jag hoppades att du hade förlåtit och glömt det. Kan det vara möjligt att du sålt — men nej; du sade att det var familjesmycken. — Jag skall omtala allt för dig. Sedan du gått dender aftonen och jag var qvar i balrummet samt äfven senare då jag var ensam i mitt toilettrum och kunde åter tänka på saken, plägades jag af minnet af hvad du sagt till mig. De juveler som du såg mig bära voro verkligen, som jag nämnde ej mina egna; icke destomindre rann mig i hågen allt hvad jag läst om att förvandla diamanter i penningar och jag tänkte derpå både den natten och långt