Göteborgsposten – 23 januari 1868, sida 1

— — ———— I nästa ögonblick var hans mor inne i rummet, hennes ansigte strålade emot honom, hennes armar omslöto honom och de vänliga orden af den trognasto vän en menniska kan ha ljödo i hans öra. — Du ser mycket bättre ut, George, sade hon i det hon höll honom på en armslängd ifrån sig och ömt betraktade honom. Du ser bättre och mildare ut, min ilskling,. och du ser ut som om du villo försöka hålla det löfte du gifvit mig. — Jag är mycket tacksam mot dig, min mor. Men ditt bref inger mig bryderi. Hvad är meningen? Har du verkligen fått penningarne och på hvad sätt har du lyckats få dem? — Jag har ej fått dem, min älskade, sade hon hastigt i det hon höll upp sin hand för att ålägga honom tystnad ; men det är blott ett kort uppskof, ingen missräkning. Jag får dem om två eller tre dagar. Georges ansigte uttryckte vid hennes första ord att han kände sig gäckad i sina förhoppningar; men den sista delen af meningen lugnade honom och han lyssnade uppmärksamt då hon fortfor: — Jag är fullkomligt säker på att få dem, George. Om de blott kunna göra dig fri, skall jag ej ångra det pris jag betalt derför. Säg mig huru saken förhåller sig, min mor, bad George ifrigt. Men det går ej an att du sitter så nära intill mig. — Jag är ej heller säker på att din röst bör bli hörd i förtroligt samtal med den betydande Mrs Carruthers af Å