Göteborgsposten – 22 januari 1868, sida 1

— Ja, många finnas som äro värre ute än jag, det medges, sade Deane lugnt. Jag har ofta tänkt på er, Dallas, undrat när ni likt en förlorad son skall gå hem till er far och öfvertaga den gamle mannens affirer. — Jag har ingen fav! — Verkligen? Men ni har fått några vänner, sormodar jag, som ej äro så särdeles förtjusta öfver ert umgänge med de vilda sällar, bland hvilka ni nu lofver. — Jag har en mor. — Det är ju ganska respektabelt. Jag förmodar att ni en vacker dag återvänder till den gamla damen och ate ni då blir mottagen med öppna armar. — Det finns en annan, som har ett ord med i laget. Ain mor är — omgitt. Jag har en stjuflader. — Vanligtvis en mindre behaglig slägtskap. men ej något skäl hvarföre vi icke skulle taga ännu ett glas al detta åttashillings vin. Så der ja, räck hiv buteljen. Un stjuslader. hvasa? Och har varit i håll med er mer än en gång, kan jag tro? — Menar ni att vi varit i tvist med hvarandra? — Ja visst, sade Deane lugnt. — Jag är förbjuden att inträda i huset. De anse mig säsom ett vidunder — en pest — någonting smittosamt. — Men den gamle gentlemannen skulle ej kunna få någon smitta af er. Det är ej så lätt, sedan man fyllt sina femtio är. — Åh, Mr Carruthers fruktar ej för sig sjelf.