Göteborgsposten – 20 januari 1868, sida 1

är naturligt nog. Han är en liflig ung menniska och mottaglig för intryck som vi alla — hir vändes hennes ögon åter upp emot honom — äro i hans ålder; och ehuru de förlägenheter hvari han kommit och den honom medfödda böjelsen för spel (som iär mera utvecklad hos honom än hos hvarje annan jag någonsin träffat) ha något fördystrat hans sinne, är han dock ännu alltid en gentleman. Du är den enda bildade qvinna, till hvars sällskap han har tillträde och då du tillika har ett angenämt sätt att vara och en utomordentlig viljekraft, är det alldeles ej underligt att han helt och hållet beherrskas af ditt inflytande. — Uppskattar du icke detta inflytande för högt, Stewart? frågade hon med ett svagt leende. — Ingen förstår bättre att värdera sina varor — och du är ju min vara, Harry, och till på köpet min bästa vara? ehuruväl det icke vill säga mycket. Nej, jag förstår mig på dessa saker och förstår mig på dig, och som jag hyser oinskränkt förtroende till dig, står jag lugn och ser på spelet. — Och blir aldrig svartsjuk, Stewart? frågadezhon med ett halft leende men med det förra uttrycket af oro i sina ögon. — Svartsjuk, Harry? Nej, min vän! Jag säger dig ju att jag hyser oinskränkt förtroende, och jag vet att du skänker våra angelägenhetar den största uppmärksamhet. Men låt oss återvända till det hvarom vi började att tala — hvad var det nu egentligen? Vid början af hans svar hade hon åter nedslagit ögonen men upplyftade dem, då han tystnade, och sade: