Göteborgsposten – 20 januari 1868, sida 1

———— folket icke kunde göras urarfva. Sedan riksdagen sålunda fått absolution, antyddes det vara Lett lyckosamt förebud till det förestående arbetet, att om vid början af förliden riksdag partier voro på väg att bildasinom andra kammaren, hvilka kunde hota med en allvarsam söndring, så visade sig vid slutet af riksdagen, att denna föreställning egentligen var en irrbild. I detta uttalande tro vi dock att hr Hierta gifvit allt för fritt lopp åt sin kända humanitet, ty obestridligt är, att slandtmannapartiet icke försmådde någon utväg för att, ännu i sista stunden, åstadkomma söndring, och derigenom tillvälla sig makt. Vidare uttalade hr Hierta den förhoppning, att de rådplägningar och beslut, för hvilka man samlats, skola, med aktning för olika meningar, bidraga att stärka det inbördes förtroendet — äfven detta, föreställa vi oss, en af humaniteten dikterad fras, till hvilken hr Hierta sannolikt icke ens sjelf sätter stor lit. Tiil slut ordades om önskvärdheten af Åen frisinnad ande i lagstiftning, om sparsamhet och om Len allvarlig föresats att tillbakavisa enskilda intressens anspråk, under hvilken skepnad de än kunna framträda för att tillvinna sig fördelar på allas bekostnad (hr Hierta torde således nödgas uppträda i kammaren mot det af honom såsom etadsfullmäktig för en vecka sedan ifrigt förordade förslaget beträffande jernvägsbyggnadernas fortsättande norrut från hufvudstaden). Talmannen i första kammaren, grefve Lagerbjelke, tog i sitt inträdestal egentligen blott kammarens vänskap. välvilja och förtroende i anspråk och uttalade den fasta öfvertygelse att kammaren skulle med mogenhet i beslut och styrka i handling uppbära sin andel i statsmakten. Biskop Sundbergs helsningstal nu, såsom andra kammarens talman, var lika frimodigt och lika varmt som hans första helsningstal. Han erinrade om de stora anspråk som folket nu ställer på sina ombud, icke derföre att samhällets kraf egentligen äro större än vanligt, utan derföre att så många enskildas ställning är brydsammoare. Han manade till enighet, inbördes förtroende ech en redlig samverkan af alla krafter, som ej låter sig af några konstlade partibildningar söndersprängas. Det vill häraf synas att biskop Sundberg har sig väl bekant att partibildningar äro i görningen och man bör hålla honom räk ning för att han uttalat ett varningsord mot sådana. Sedan biskop Sundberg slutat sitt helsningstal och föredragit några kuranta ordningsärenden, föreslog han att i likhet med hvad inom första kammaren kommer att ske val till ledamöter i de ständiga utskotten skulle försiggå om Måndag, hvilket bifölls. Omedelbart deretter begärde Anders Gudmundson från Halland ordet och, uppropad, yrkade att ett lika stort antal suppleanter som ordinarie ledamöter i utskotten skulle väljas. Detta förslag stridde mot vid förliden riksdag antagen praxis i begge kamrarne, då endast hälften så många suppleanter som ordinarie utskottsledamöter blefvo valda. Någon diskussion i anledning af nämnde förslag egde ej rum, men då talmannen gjorde proposition på Gudmundsons förslag, så ropades både ja och nej. Talmannen förklarade ja vara öfvervägande och votering begärdes. Den utföll så, att med 115 röster mot 59 antogs Gudmundsons förslag. Denna utgång af saken har visserligen ingen politisk betydelse, men den är desto mera betecknande för pluralitetens uppsattning af representantkallet. Det anses mycket hedrande att som ordinarie ledamot sitta i utskott, och att väljas till suppleant är dernäst eftersträfvansvärdt, ty kommittenterna få naturligtvis underrättelsen om den utmärkelsen som kommit deras ombud till del, men icke om han ens en enda gång, eller aldrig, tagits i anspråk såsom utskottsledamot. Men till de ständiga utskotten erfordras från hvardera kammaren endast 48 ledamöter, och skulle nu blott 24 snppleanter väljas, så tillföll ju denna utmärkelse ett fåtal, relativt till kammarens ötriga efter denna skuggära trängtande ledamöter. Anders Gudmundson är emellertid menniskokännare; han hyser visserligen icke någon hög tanke om sina kolleger, men han förstår huru ett litet nöje skall beredas ytterligare 24, och så väckte han det förslag som tillvann sig så stora sympatier. IIädanefter är det likvisst icke alls värdt att dessa 115 fördöma fåfängan; de hafva offrat på henI är naturligt nog. Han är en liflio