Göteborgsposten – 17 januari 1868, sida 1

—— — bringa ett annat hela dess bitterhet — vill da hålla det du gaf mig? CL. Carruthers. — Hvad menar hon? Hvad kan hon mena? frågade George Dallas upprepade gånger, medan han stod och betraktade brefvet, som han höll i handen. Hvad har hon gjort? Är det ott lågt och ölverlagdt bedrägeri — cen vaniirande handling? Min mor kan ej hafva gjort något som körtjenar att benämnas så. Det är omöjligt. Tillochmed om hon kunde tänka på någonting dylikt, skulle hon dock ej förstå att sätta det i verket. Gud vilsigne henne! Han satte sig vid bordet, förde den buckliga tekannan till sin kopp och lät sin hand värdslöst hvila på det söndervridna handtaget tänkande mindre på den tröst brefvet bragt honom än på de hemlighetsfulla uttryck hvari det var affattadt. — Skulle hon hafva fått penningarne af Carruthers utan att hafva måst säga honom något om sammanhanget ? tänkte han. Nej, och dessutom att få dem af honom, var ju just det hon sade mig, att hon icke kunde. Nå, jag får väl vänta, tills jag får veta det; men hur kärleksfullt är det ej af henne att ha skaftat dem. Hvem är det som har sagt att en menniska endast kan hafva ex moder? Hvem det än är, så har han rätt! Derpå spisade George hastigt sin frukost och begat sig, efter att hafva gömt det dyrbara brefvet i sin bröstficka, till Routhes boning. — De äro visst icke uppe, tänkte han medan han knackade på dörren och tåligt utväntade den senfärdiga