Göteborgsposten – 16 januari 1868, sida 1

eller också kommo de tillsammans i Ronths boning, hvarest Dallas lät hänföra sig af den förtjusningskraft, Harriets Sillskap alltid utöfvade på honom. Men han hade under sista tiden bemärkt att man aldrig gjorde någon häntydan om användandet af den tidigare delen at dagen och att der, churu det synbarligen var ett fast band af inbördes förtroende eller öfverenskommelse, likväl fanns på djupet en ömsesidig ovlja dem emellan. — Om min mor endast kan hjelpa mig ur denna knipa och jag kan få herrarna i Picadilly att antaga min roman, sade George Dallas för sig sjelf en morgon, då April var haltliden och saisonen till hälften gjort sitt inträde, skall jag begilva mig bort härifrån till ett eller annat ställe och börja på allvar arbeta. Han såg sig temligen misslynt om i den lilla usla sofkammaren, vid hvars fönster han stod, medan han talade, och tänkte med grämelse på sin skuld till sia grofva pockande värdinna och de små förbendelser hvilkn plågade honom lika mycket som de stora. Det var senare på dagen än han plägade stå upp och han kände sig sjuk och nedstämd, ej böjd för att blanda sig i det glada, brokiga solklifvet utanför, och med ännu mindre Inst att hålla till godo med sitt eget sällskap och sina dystra tankar i den lilla eländiga kammare han bebodde. I ett litet rum, en verklig parodi på förmak, gick man in genom en bristrällig flygeldörr som ingen mensklig sinnrikhet förmådde att hålla tillsluten när någon öppnade en annan dörr, som förde ut till den smala gången och det öfversta af den branta mörka trappan. Genom denna gapande öppning gick