Göteborgsposten – 16 januari 1868, sida 1

Konsumtionskrediten. Från alla trakter af vårt land ingå de mest talande vittnesbörd om, att man litet hvar inser, det en ändring måsto genomföras ej blott i vår kreditlagstiftning, utan äfven i de folkets sedvanor, som stå med denna i beröring, och afser denna ändring företrädesvis det nu rådande bruket eller rättare missbruket med konsumtionskreditens ötverdrifna anlitande. Man börjar ändtligon förstå, att den nu rådande ordningen ej blott gör de allmänna ekonomiska svårigheterna kroniska, utan äfven derigenom bidrager till de finansiela rubbningar, de beklagansvärda strypniugar, som periodiskt inträffa, på samma gång som den minskar produktionen, gör förbrukningsvarorna dyrare, ansenligt inskränker möjligheten för den mindre producenten att kunna bereda sig en betryggad framtid och i allmänhet nedtrycker hoppet hos arbetarne om att kunna skapa sig sjelfständighet och oberoende. I sådana fall som detta äro exempel mest upplysande. Vi antaga en skomakare, som lyckats förskaffa sig kredit hos en läderhandlare. Han köper lädret på kredit och måste således; betala det dyrare, än om han kunnat köpa det kontant; men han har sjelf icke tillräckligt rörelsekapital, för att genast kunna gifva ut pesniagar for råvaran, och ban måste å sin sida sälja de af honom förfärdigade skodonen på kredit för att kunna bli af med dem. Skomakaren blir mankerad någon tid på betalningen, men får sjelf betala sin ränta hos läderhandlaren, utan att likväl kunna, enligt våra sedvanor, fordra sådan af konsumenten, emedan han då lätt kan råka ut för att mista denne som kund. Producenten måste derför å sin sida fördyra varorna för konsumenterna, dels för att betrygga sig mot ränteförlust vid möjligen inträffande sen liqvid, dels för att skydda sig mot den förlust han kan riskera af att nödgas på god tro, utan någon säkerhet, lemna sin vara på lång tid till konsumenterna. Den mindre producenten består till någon tid, men snart måste han lemna tillsynen öfver arbetet åt andra, för att kunna bestrida sina omsättningar eller få ut penningar af sina kunder. Denna belägenhet kännes duck för honom osakrare och mera nertryckande, än den såsom arbetare hos annan person, hvarför han oftast återgår till denna ställning, kanske ofter en cession, i alla händelser med bruten själskraft och med det missmod som måste följa af vissheten om en mörk och dyster framtid utan någon uteigt till fullt oberoende och sjelfverksamhet. Huru mycket annorlunda skulle ej sörhållandet varit, om, för att fullfölja exemplet, skomakaren kunnat mot kontant afyttra sitt fabrikat, då han satts i tillfälle att genast börja en ny produktion och icke behöft frukta för det förras öde — eller om han åtminstone kunnat försälja fabrikatet mot en accepterad vexel på viss tid, som han i en bank kunnat belåna, för att åter påbörja produktionen! Genom flitigt arbete, säker törtjenst och sparsamhet skulle han betrygga sin egen ställning och kunna se en klar framtid till mötes. Han skulle kunna bli i tillfälle att gifva sina barn en god uppfostran och sjelt bli en verksam och nyttig medborgares. På samma sätt är det med t. ex. detaljhandlaren. Han lemnar på kredit till en del kunder utan någon säkerhet. Somliga betala, andra icke. Den starka konkurrensen tvingar honom att sälja till jemförelsevis låga priser, för att erhålla någon afyttring. Sjelf erhåller han ingen ränta på de utborgade varorna, men måste å sin sida vara noggrann med liqviden. Han skulle, om han sjelf erhållit säkerhet, kunnat omsätta sitt kapital flera gånger och således äfven behöft blott ett ringa rörelse