Göteborgsposten – 16 januari 1868, sida 1

Men hvilka hans motiver och hur blandad deras natur och förvirrad deras ursprung än måtte vara, var han, när han ej var tilsammans med Routh och så att säga såg sitt lif i ansigtet, uppfyld at en brinnande åtrå etter att gifva det hela en god dag som han kallade det i sina tankar. Men Harriet? — ty det hela innefattade, som han nödgades erinra 8ig, också henne — Harriet, den enda qvinna hvars sills skap behagade honom — Iarriet hvilken han egnade en beundran som var lika så ren ocn full af vördnad som om han träffat henne i den minst tvetydiga, ja, tillochmed mest upphöjda ställning. Nå vil, det skulle vara honom särdeles påkostande att afsäga sig Harriets sällskap, men hon brydde sig likväl i sjelfva verket endast om Routh, och han var farlig. Jag måste vända upp ett nytt blad för hennes skuld (han mente för sin mors) och det kan jag ej så länge de ha mig fast. Och af denna ölvertygelse hos George Dallas är det tillräckligt klart, att Routh och Harriet hade mycken orsak att frukta det Dallas, på hvilken de af mera än ett skäl önskade att hafva ett band, skulle plötsligt undandraga sig deras umgänge. En förmiddag sex veckor etter sin olyckliga resa till. Poynings var George Dallas mera än vanligt upptagen af sådana betraktelser. Han hade under denna tidrymd varit mycket tillsammans med Routh och Deane men hade dock — och det med mycken afundsjuka och misstrohet — börjat märka att han i grunden visste mycket litet om hvad de företagit sig. De träffades om aftnarne för att söka förströelse, hvaråt de hängåfvo sig, r