Göteborgsposten – 16 januari 1868, sida 1

——— — aaAaA — kapital samt endast obetydligt nödgats anlita tkrediten. Det går någon tid på detta sätt, men tyvärr alltför ofta bringar affärens osäkerhet detaljören i bekymmer och han söker aflägsna dessa genom förströelser eller annorlunda, tills han slutligen måste afträda sitt bo till sina gäldenärer. Att det finnes undantag, är desto bättre en sanning, men olägenheterna af det rådande systemet öfverstiga dock mycket fördelarne. Konsumenterna sjelfva lida mycket af konsumtionskreditens användning på sätt som nu sker. Genom lättheten att utan någon säkerhet erhålla förbrukningsvaror drifvas de till alt begagna denna kredit, utan att deras verkliga tillgångar egentligen tillstädja det. Efter hand växer den sålunda åsamkade skulden till belopp, som ingifva bryderier. Konsumenten finner sig vara i en ställning, hvarur han möjligen kan genom den yttersta sparsamhet och den flitigaste sträfvan ännu rädda sig; men oftast kan han ej förmås att besluta sig för detta, utan börjar ett vigilanslif, som leder till slutlig ruin. Den här i samhället bildade Arbetareföreningen har redan genom sin handelsrörelse på ett praktiskt sätt visat, huru detaljhandlarne böra ha det, för att handla bäst både för sig och andra. Med ett rörelsekapital af ursprungligen ungelär 5,000 rdr har den, om vi ej äro oriktigt underrättade, ernått på 9 månader en nettovinst af cirka sitt ursprungliga rörelsekapital. Men den köper också sina varor kontant samt säljer kontant, hvarigenom säkerhet råder i affiren, hvilken äfven tillåter varuprisernas nedsättande mer än förut var fallet. Samma förening har ätven i sinnet att genom en folkbanks inrättande praktiskt söka att förbättra den lilla industriens ställning. Denna bank skall uppsuga näringsklassernas besparingar, från det största till det minsta, för att sedan lemna dem ut till producenterna mot säkerheter af olika natur, hvilka kunna sätta äfven den fattigaste, men ordentlige producenten i tilltalle att begagna sig deraf. Vi fasthålla vid exemplet med skomakaren. Ian kan på något sätt i banken erhålla försträckning till kontant inköp at läder, hvilket han töraädtar till skodon. Konsumenten köper dessa antingen kontant eller mot accepterad vexel. I senaro : fallet bär producenten (skomakaren) vexeln till banken och får den belånt, om någon anmärkning ej är mot konsumenten. Han kan åter köpa läder och fortsätta sin produktion, medan ban af dettas vinst dels försörjer sig och de sina, dels betalar ränta och amortering å det ursprungliga läånet, tills han slutligen ingenting mera är skyldig och kan insätta öfverskottet i banken, för att understödja andras produktion, eller i oln egen rörelse till dennas utvidgande. Till att börja med skola konsumenterna kanske göra motstånd mot att lemna vexel. Producenten, som måste ha penningar, skall då kunna insäta sitt fabrikat i bankens utställningslokal, der han kan få belåna det, för att ånyo börja produktionen, medan varan åter försäljes för bankens och producentens gemensamma räkning mot kontant. Det är en stor industri och social revolution, som dessa nya förhållanden in ebära — em revolution till godo, hvilken skall gifva samhället föryngraude krafter genom en stegrad produktion, genom allmännare välmåga och deraf alltid följande allmännare bildning. Det ekonomiska betrycket skall sålunda efter hand vika, utgifterna för fattigvården skola minskas och mera trygghet inträda i alla våra förhållanden. Det allmänna medvetandet är moget äfven för denna reform. Må derför riksdagen göra. hvad som na lageftiftningsvm ban 9 e1m