Göteborgsposten – 14 januari 1868, sida 1

0r. I ——— — — — — far, är det faktiskt bevisadt af statistiken, att brottens antal varit i jemfsörelse till solkmängden större på den tid då dödsstraffet allmännare tillämpats, än vid de tider då en mildare anda rådt. Långtifrån att afskrämma, nästan tjusar det bedröfliga skådespelet af en afrättning det råa sinnet. Detta är en psykisk förvridning, men en psykologisk sanning. Man har derlör i flera länder varit betänkt på att införa den tysta afrättningen med några få vittnen på fangelsegården, emedan man klart insett, att skrämskottet andra till varnagel alldeles förtelat sitt ändamål. Hvad deremot angår satsen, att dödsstraffet skall drabba missdådaren såsom vedergällning, derför att han tagit en annans lif, så är den onekligen så föråldrad och för ett sannt kristligt sinne så vidrig, att man med fullt fog kan antaga, att denna straffbestämmelse skall inom tvenne decennier vara utraderad ur hvaje hyssadt och fritt folks lagböcker. j Det finnes de, som försvara dödsstraffet, : emedan staten annars skulle nödsakas att i fängelserna underhålla en mängd grofva brottslingar, hvilka derigenom skulle åsamka den förra stor tunga. En dylik förevänning är rent cynisk, alldenstund den proklamerar statens rätt att begå mord för besparings skull. Den håller ej heller streck inför statistikens ofvan anförda vittnesbörd: ju mindre dödsstraffet tillämpas, desto mera har de grofva brottens antal aftagit. Andra hafva ur religiös synpunkt velat försvara dödsstraffet, och särskilt det gamla presteståndet å riksdagarne. Man har dervid trott sig kunna anföra bibelns vittnesbörd, hemtadt dels ur Gamla Testamentet (röga för öga och tand för tandr), dels ur det nya (den, som tager till svärd, skall med svärd förgås). Men det oaktadt har man begått den inkonseqvensen att påyrka förberedelsetid för den lifdömde, på det han må sig omvända och bättrad inträda i evigheten. Det är alldeles som om man inom sig orkände det bokstafligt tolkade bibelordets oförenlighet i detta fall med sjelfva religionen, fastän man ej vill högt uttala det. Jesu lära, sådan den finnes i Evangelierna framställd, utmärkes af ett genomgående praktiskt drag, hvilket äfven sätter den så högt och gör den till ett ljusflöde kring det menskliga idealet, som synes i detsamma i hela sin storhet och skärhet, neml.: försonlighet, törlåtelse mot fiender, öfverseende med de felande. Detta drag är så betecknande för hela denna lära och tör Jesu eget uppträdande under sin vandring på jorden, att man ej kan undgå att erkänna, det han måste sätta det högt och att det är en väsentligt integrerande del af den harmoni, genom hvilken hans lära och letverne uppgå i hvarandra. Mot denna harmoni skulle satsen: den, som tager ull svärd, skall med svärd förgås, bilda en skriande motsats, om man ville antaga den vara uttalad i syftning att vara en norm för menskligheten. Deremot är det troligare, att den. är en ren varning, uttalad just på grund af den då strängt rådande ordningen: Mif för lit! En missdådare, en mördare är fiende till samhället, emedan han, genom att kränka den personliga säkerheten, äfven skadar det allmänna. Ett sannt kristet samhälle bör derför törlåta för sin del denne sin fiende, på samma gång det dock eger att försäkra sig om hans person, för att göra honom ofarlig och oskadlig, medan det på samma gång äfven bereder den olycklige sjelf tillfalle art örsona sig med Honom, som han kränkt genom att taga ett hf, hvilket den blott eger att taga, som gifvit det, i det han åter hojes upp ur sin förvirrings dy. Derjemte skulle vi anse det mera öfverensstämmande med hvad Jesus böd, om samhället äfven visste att, tillämpande den ädla satsen: Du skall löna ondt med godt, med sig försona den olycklige, genom att göra det möjligt för honom att åter bli en god och i det godas tjenst sträfvande medmenniska. Statens samvete mås e neml. känna sig djupt nedtryckt under medvetandet af, att den genom försonlighet kunnat bidraga till en nyss sjunken menniskas upprättande, kanske förädling, men likväl icke gjort det, emedan den heldre lydt hämndkänslan. Staten skall aldrig kunna med en sofism i längden döfva samvetets röst, lika litet som den enskilda menniskan kan göra det. Den skall omsider få ögonen öppna för det ohyggliga mord den begår, då den beröfvar en menniska lifvet, hvilken —