Göteborgsposten – 14 januari 1868, sida 1

originalerna och lade små högar deraf bredvid sig för att öfverlemna dem åt elden. Till slut stod Routh ånyo upp. — Skall då allt detta betalas? frågade han, i det han tände en cigarr och började röka. — Ja, svarade hon kärleksfullt. Du vet, min vän, att det alltid varit vår regel likasom det utgjort vår säkerhet att stå på god fot med våra affärsmän och åtmin stone betala dem punktligt. Vi ha aldrig låtit dem vänta så länge och som du är i begrepp att göra ett djerfvare streck än vanligt, är det nödvändigt att vi ha fria händer. Tänk dig, om Flinders bletve afvist af värdinnan eller du kom på gildstugan för din skräddareräkning på samma gång det nya Kompaniet skulle kungöras. — Tunnor tasan! Alla dessa räkningar tyckas vara mina, brummade Routh. Hvar äro dina? Har du icgen? Det skulle varit svårt att hafva fått ett osedt vittne att tro hvilken kall, obarmhertig, samvetslös qvinna Harriet Routh blifvit, om han sett det leende, hvarmed hon besvarade sin mans hallt beundrande, halft sorebrående fråga. — Du vet, min vän, att jag ej behöfver mycket, emedan jag ej skall, såsom du, bevara skenet. Du hörer till det slags folk som ej ha råd att gå illa klädda. Hvad mig vidkommer är det likgiltigt — för dig är det en lifsfråga. — Jag borde vetat att du skulle haft ett eller annat sjelfförsakande klokt, svar till hands; men jag kan ej begripa att du alltid är så väl klädd. Du är i sanning det elegantaste fruntimmer jag känner!