Göteborgsposten – 14 januari 1868, sida 1

Ett svagt leende spred sig öfver hennes ansigte, men hon skakade endast på hufvudet och fortsor: — Hvad vill du göra, om Dallas icke får penningarne? Jag vet det ej. — Tror du, Harry, att han får dem? Han sade dig ju allt. Hn ndana äro utsigterna? — Det kan jag ej ens hafva en aning om. Allt beror på hans mor. År hon djerf och älskar honom, skall hon skaffa. honom dem, ti lochmed om hennes inflytande är så litet som han tror det vara. Är hon ej djer!, skall hennes kärlek till honom ej vara af stort gagn, och de flesta qvinnor äro fega, sade Harriet lugnt. — Jag har aldrig bygt synnorligt mycket på den utvägen, sule Routh, och det skulle i sjelfva verket också vara enfald st att taga penningarne, om han fick dem, åtminstone på det sättet; ty ehuru det gör mig ondt att Deane vana dem af den stackars unge mannen, är det endast deröre att jag hatar Deane. Det är rätt väl act Dallas är i så stor skusd till mig som möjligt. Han är mig till nytta på mer än ett sätt; hans förbindelse med pressen kan tjena till befrämjande af våra planer, icke sannt, Harry lsexnverhet när du bearbetar honom så vål och gitver he nom så förståndiga vinkar. Tillochmed efter it som detta var denna förderfvade qvinna besatte värde derpå. Du behöfver ej mottaga ne af honom som direkte be:alning, sade hon, det är det du önskar. Kommer han tilbaka med aan på fickan, skall det ej dröja länge, innan