Göteborgsposten – 14 januari 1868, sida 1

Han stod nu stilla och hvilade sig mot väggen bredvid kaminen. Hon stod upp och gick bort till honom. — Nej, Stewart, sade hon med sin lugna milda stämma, som något höjde sig, medan hon forttor, det gör jag icke. Jag bryr mig icke om annat här på jorden (och jag blickar aldrig bortom denna verld) än dig. Jag känner intet deltagande, ingen sympati för någon annan varelse. Jag kan ej hysa någon sådan, och det är väl. Intet utom detta skulle passa sig för mig. Hon stod och såg på honom med sina mörkblå ögon, med händerna sammanknäppta framför sig och med ett djupt allvar i hennes ansigte, som bekräftade de ord hon uttalat. Han betraktade henne tills hon vände sig om, och en skarp observatör skulle då i hans ansigte bemärkt ett svagt spår af missnöje. — Skulle vi nu genomgå dessa räkningar? sade Harriet; vi ha just lagom tid dertill, innan du går till Flinders. Med dessa ord satte hon sig vid ett välförsedt skrifbord och öppnade en låda som hon drog till sig och upptog ur den en mängd papper. Routh satte sig vid sidan af henne, och snart voro de fördjupade i beräkningar, som skulle erbjudit föga intresse för en tredje person. Så småningom mörknade Rouths ansigte och flera gånger utstötte han förbittrade eder, men ehuru Harriet uppmärksamt observerade honom och i hvarje fiber erfor den förargelse hvaraf han led, bibehöll hon dock sitt lugna sätt och fortsatte med mycken sorgfällighet sitt arbete, gjorde korta utdrag ur åtskilliga papper, sönderref omsorgsfullt