Göteborgsposten – 13 januari 1868, sida 1

Å4 7 Lå möjligen dock med något olika elevation. Begge äro lsörvissade derom, att vårt säkraste försvar ligger i en utsträckt folkbeväpning. Den förre skall derföre utan tvekan bevilja huru stora summor som helst både till anskattande af vapen och ammunition af yppersta slag, samt till vapenöfningar; ty endast derigenom förmå vi intaga en fast, trygg och imponerande ställning gent emot vår dödsfiende. Hr Hierta skall visserligen för nämnde ändamål icke heller vägra anslag, men han skall visa sig benägen att pruta med hr Blanche, i största vänskaplighet förstås, erinra om nödvändigheten att i alla riktningar spara, afråda all otidig brådska, förorda all möjlig varsamhet just på detta område, och för öfrigt påstå — eller nästan påstå ty han är alltid så human — att freden, som vi böra eftersträfva, äfven kan betryggas genom hvad man skulle kunna kalla en modig tillbakadragen hetHr Blanche skall inträda i en grupp — hr Hierta skall icke träffas der, om ej tillfälligtvis och för kortare perioder. Frih. Liljenerantz och hr Hedlund skola utan tvifvel ingalunda vara de minst framstående bland demokraterna; de skola tillochmed bli ense om mycket i andra kammaren ehuru just icke understödja hvarandras sträfvanden; men beträffande ordnandet at vårt utrikeskabinett och bestämmandet af hvar, huru och af hvilka personer Sverige skall representeras i utlandet, skall mellan dem snart uppstå oförenliga ekiljaktigheter — som det förr hette på det gamla statsutskottsspråket. Hr Hedlund skulle föredraga diplomatiska kommiser, som göra sig mindre hemmastadda i politikens labyrinter än på börserna, i butikerna och fabrikerna. Frih. Liljencrantz skulle läggs vigt på, icke många, men verkliga envoyåer med fint politiskt väderkorn och god ton, som värdigt kunna representera Sverige ätven i salongerna, men som råkna det för en ära att nöja sig med minsta möjliga appointement. Dessa beggo herrar skola aldrig träffas i samma grupp. Hr Emil Key och grefve Posse, ehuru begge tillhörande landtmannapartiet, skulle finna sig djupt förorättade om icke äfven de räknades till demokraterna; de måste i deras dubbla position vara ifriga sparsamhetsvänner. Men då den förre tilltölje af sin egendomliga ställniog inom landtmannapartiet måste rida spärr mot privatbanksintresset, hvilket affler talet inom nämnde parti anses ensamt vars skulden till penningebristen och derför bör näpsas, så nödgas den senaro, tilltölje af den position han inneher i Skånes största bankin rättning, icke blott se den tillgodo utan äfven de öfriga enskilda bankernas intresse och följaktligen torde dessa herrar icke alltid operera i samma grupp. Rådman Björck och Jöns Påhrsson (den förre må ursäkta att vi för en gång ställa den senare vid hans sida) äro begge prononcerade demokrater och måste begge räknas till byråkratiens strängaste vedersakare. Men om hr Björck föreslår endast reduktioner af embetsverk och indragning af diverse tjenster. så är Jöns Pährsson utan tvekan ändå mer radikal och vill afskaffa alla tjenster — kronooch jägeribetjening samt bränvinskontrollörer i första rummet. Vi skulle utan svårighet kunna fylla ftera spalter med att uppdraga dylika paraleller och de skulle blifva ändå mera upplysande om vi ville inlåta oss på det närliggande området — de resp. representanternas målsmans skap tör lokala intressen; dock dermed dröja vi till längre fram. Men alla lokalintressen blefvo ju jor dade med ståndsförfattningen? Ja, så har man sagt; men vi tro alls icke på denna sä gen; ty är det väl troligt att icke blott de väljande utan äfven de valda skulle med ens blitvit intresselösa och icke vidare hysa några önskningar eller anspråk på riksdagens medverkan? Aro väl alla trakter af Sverige så i alla atseenden utvecklade att intet vidare återstår att önska? Och vidare, är det troligt att de resp. folkombuden äro så sadelfasta der hemma att de blott behöfva se på det allmännas bästa? Om nu en representant blitvit uppdragen af sina valmän att plaidera för anslag till en större skolhusbyggnad eller till en sjösänkning eller vägomläggning, till en liten, liten jernväg, smalspårig kan ske, eller för låneafskrifningar m. m., så iv det ju klart att han, om något skall uträttas Fa 1 729 NDN .— — svd 1