Göteborgsposten – 13 januari 1868, sida 1

en menniska skulle vara långt mera i säkerhet vid att hatas af mig än at dig. — Doet kan vara möjligt, svarade hon uppriktigt, under det ett obetydligt leende åtskilde honnes purpurfärgade läppar och visade ett ögonblick en rad af hvita små jemna tänder. Men jag hatar honom icke, ehuru jag tänker på honom, eftersom det är nödvändigt, och jag tror mig hafva utfunnit hvad han verkligen är. — Hvad såger du? afbröt henne Routh. Så har du då också gjort ett mästerstycke, Harriet, ett mästerstycke tillochmed färdigt; ty af alla de slutna och ogenomträngliga menniskor jag någonsin träffat, är Deane den mest oförklarlige. Rär jag är tillsammans med honom, är jag ständigt till mods som om han skulle försöka att på ett eller annat sätt narra mig, ja som om det tillochmed skulle lyckas honom, ehuru det icke är någon lätt sak. Han är så småaktig som en skotsk krämare, så girig som en jude och så vaksam som en yankee. Det finnes hos honom en kallblodighet och ett ständigt uttryck af synbar misstanka som gör mig rasande. — Och likväl borde du för längesedan ha vant dig att beherrska din vrede, sade Harriet i en något förebrående ton. Hur ofta har du icke sagt mig, Stewart, att för oss med det sätt hvarpå vi lefva, bör hvarje menniska vara en marionett, som värderas efter den beredvillighet, hvarmed den dansar, när vi draga i den? Hvad ha vi att sörja för? Jag blir bekymrad och orolig öfver hvad du säger.