Göteborgsposten – 13 januari 1868, sida 1

bjudes att innehafva mer än en syssla; men derigenom minskas alls icke embetsmännens antal. Beslutar man sig likvisst derföre, så nödgas man utan tvifvel i sammanhang med ökad embetsskyldighet äfven öka aflöningen, ty med hänvisning på en rikare godtgörelse i en annan verld torde få finna sig belåtna här på jorden. Icke ens andra kammarens passiva ledamöter försaka arvodet, och utqvittera det med lika godt samvete som de mest aktiva folkombuden. Men skall väl embetsverksreformen blifva en så brännande fråga, att för den skull demokraterna (icke-embetsmännen) och byråkraterna (embetsmännen) behöfva formera sig till två partier? Vi betvifla det. Det är ju en embetsman som satt sig i spetsen för denna reform? Men äfven antaget att vår förmodan slår fel, så är det ju alldeles gifvet att demokratien skall besegra byråkratien i andra kammaren; ty ätven om vi ull sistnämnde kategori räkna alla embetsmän och hvarken räkna rådman Björck, kaptenerna Adlersparre och John Ericson, eller skolrektorerna till demokraterna, (vi motse dock samtliga dessa herrars högtidliga protest mot vår åtgärd att för ett ögonblick inlägga dem i det byråkratiska lägret!) — så utgör det byräkratiska partiet ändå icke mer än en tredjedel af andra kammarrns ledamöter. Ur hvilken synpunkt betraktad kan väl då byråkratien vara farlig? Förekastar man oss att dessa embetsmän ega större kunskaper, mera erfarenhet i allmänna värf och större energi än flertalet af kammarens demokrater, ja då ligger deri ett sorgligt erkännande, som det torde vara bäst att icke gifva för stor offentlighet, ty derpå vinner ej andra kammaren i anseende. Tillåtes det oss att framställa, väl icke ett absolut påstående, ulan blott en gissning, hvarföre man nu tyckes lägga så mycket an pål etablerandet af partier med utsigt till lifliga strider vid riksdagen? Allmänheten har tråkigt, allmänheten vill ha förströelser och pikanta tilldragelser att sysselsätta sig med. Det är törskräckligt hvad tidningarne nu för tiden äro torra, säger man. Om blott riksdagsmännen ville hjelpa till, nog skulle tidningarne blifva saftigare. Så länge landets representanter äro här församlade bedja vi visserligen i kyrkorna att alla riksdagssaker måtte i enighet, kärlek och sämja asgöras; men icke allttör eniga, kärleksfulla och sämjolystna skola folkombuden vara, och aldra minst tystlåtna, ty huru entormiga bli ej då förhandlingarne? Huru skulle det väl taga sig ut om det t. ex. hette: Statsutskottets betänkanden N:o 1 till och med N:o 50 bitöllos utan diskussion, eller rkonstitutionsutskottets memorial N:o 1 till och med 10, lades utan diskussion till handlingarne. En reaktion kunde uppstå, man kunde önska sig åter till stånds-grälstidens gyllene dagar. Men ingen fara! Nog få vi lifliga diskussioner och uttömmande debatter äfven framgent, fastän icke partier uppträda mot hvarandra harneskklädda och med svärd och lans. Det är icke menniskonaturen utan blott riksdagsordningen som undergått förändring. I andra kammaren blilva i alla vigt gare frågor demokratiens grundsatser ganska säkert öfvervägande, fastän hvad med demokrati rätteligen bör förstås, torde för åtskilliga folkombud vara och bhfva temligen oklart. Det svåraste torde väl blifva att emellan kammarens demokrater åstadkomma enighet och disciplin. Inom ett underlägset parti är sådant ojemförligt lättare. Derlöre skall man bland andra kammarens demokrater näppeligen blifva ense om att utse en chef, och väljes en sådan för det yttre skenets skull, så blir han blott en skuggkonung. Hvar och en medlem skall betinga sig en fullkomligt sjeltständig ställning, vill alls icke undanskymmas af någon annan, och skall likaledes lägga an på att Äsätta en alen till sin längd. Man skall derföre ganska snart förnimma att det vid riksdagens början och före utskottsvalen möjligen befintliga demokratiska partiet ef.erhanud delar sig i flera grupper, som hvardera mer eller mindre kraftigt blir påverkad af en mystisk makt — omständigheterna, hvilka allud spelat och alltid skola spela en stor roll i de representativa församlingurne. Vi skola förtydliga vår åsigt genom några paraleller. . Vi äro fast öfvertygade, t. ex. att hrr Blanche och Hierta äro lika ifriga demokrater,