Göteborgsposten – 13 januari 1868, sida 1

— Åh, båda delarne. Jag kan ej bli klok på honom; han är så fördömdt kallblodig och så infernalisk skarpsinnig. IIan kunde vara en dugtig askirsman, som skulle samla sig förmögenhet och vara ett godt stycke på vägen till sitt mål, och likväl är han endast en man, som jagar efter nöjen, och det efter sådana som de såkallade hederliga menniskorna skulle kalla låga och ovärdiga, och slösar i stället bort sin förmögenhet. — Det tror jag icke, Stewart, sade hans hustru lugnt och med bestämdhet. Jag tror ej att Mr Deane förslösar någon särdeles stor del af sin förmögenhet, hur stor eller liten den än må vara. Stewart hade återtagit sin promenad fram och tillbaka, men hörde uppmärksamt på henne. — Jag betraktar honom som en man, hos hvilken förmåga till affärer och åtrå efter nöjen äro sällsamt förenade. Jag vet aldrig att vi tillförene träffat på en dylik personlighet. Han är lika beröknande i sina nöjen som andra äro i sina förrättningar. — Jag hatar denna menniska, sade Routh med en förbittrad rynkning i pannan och en vresig gest med handen. — Det är farligt, Stewart, sade Harriet. Du borde ej tillåta dig att hata eller gynna någon som du spekulerar på. Det första skall göra dig oförsigtig och det senare betänklig och begge delarne är oklokt, Jag hatar icke Mr Deane. — Det är lyckligt för honom Harry. Jag tror att