Göteborgsposten – 11 januari 1868, sida 1

— — Men? — Men jag skulle helst vilja vara med om duetten efteråt! — Duetten, hvad pratar du för slag, hvilken duett? — Kors, duetten mellan hrr Ginther och Hallström! Hältten hvar! Entendex-vous? Några riksvigtiga frågor. Aftonbladet meddelar en insänd uppsats, undertecknad Riksdagsman, hvilken vi anse förtjena att af alla frisinnade organer återgifvas. Ins. fordrar, att ministören må bli en verklig folkministår, hvilken ställer sig i spetsen för de på den allmänna meningen grundade åtgärder, som äro nödiga att utföra, och ej lemnar hela initiativet till representationen. Ins. uppställer derefter följande satser, hvilka folket eger rätt att fordra framställda såsom propositioner: I allraförsta rummet har landet anspråk på regeringens omtanka för en förbättrad kreditlagstrftning. Skall nationen ännu lefva ett sjelfständigt lif, skall den utan att alltför djupt behöfva rodna, kunna se andra folk i ansigtet, hvilka försträcka oss medel till våra jernvägsbyggnader och våra hypotekslån samt genom handelns band med oss stå i den intimaste beröring, så måste det bli ett slut på sådana ekonomiska skandaler, hvarpå det sista året varit så förfärligt rikt, och hvarpå spolieringen af Örebro enskilda bank under sjelfva julhelgdagarne hällde rågan. Beklagligtvis är det nu så, att utan en fullkomlig pånyttfödelse af de moraliska begreppen, hvad ekonomiska förhållanden angår, lära ej de bästa lagar göra ellsyllest. ÅÄtskilligt kan emellertid äfven på det sistnämnda fältet uträttas, och det på tvenne sätt. Realkrediten, som nu är död, eller åtminstone skendöd, kan och måste återväckas genom mera betryggande lagbud rörande inteckning i fast egendom, och de, som vilja saken, måste, huru mycket det bjuder emot, ändtligen beqväma sig att vilja medlen. andra sidan kan och bör samtidigt något göras att inskränka konsumtionskrediten inom behöriga gränser. Äsven här möta de obotfärdigas förbinder, särdeles från deras sida, som låtsa sig föra demokratiens talan, ehuru dessa bäst borde veta, att det för arbetaren icke finnes någon politisk sjelistandighet om den ej är byggd på ekonomiskt oberoende. Endast borttagandet af handelsböckers vitsord vore en välgerning, som ej behöfver kosta många penndrag eller vidlyftiga diskussioner. Att värna en fattig egendom är hvarje styrelses första pligt, och att sådana tankar ej för vår nuvarande regering äro fremmande, sluta vi af den för några veckor sedan tillsatta komitån för beredande af en förbättrad lagstiftning för sparbanker. Men en annan sak är lika nödvändig, nemligen att något göres för betryggande af omyndigas egendom. Oaktadt den välmenta förordningen af 1862 om gode män för förmynderskap å landet, hvilken inrättning ätminstone medfört det gagn, att de flesta förmyndare verkligen afgifva ett slags redovisningar, är det ingenting som hindrar en mindre samvetsgrann sörmyndare att uppsåga och i sin rörelse indraga sina myndlingars kontanta medel, och om han också den eua dagen till säkerhet för pupillen inlägger i sin chiffonier en inteckning, hindrar honom intet att den andra dagen uttaga och belåna den för egen räkning. Bland småfolk på landet är ingenting vanligare än att en torpare, en soldat, en folkskollärare såsom förmyndare innehar några hundre, kanske tusen af omyndiga barns egendom utan att derför ställa den ringaste säkerhet. Ni har sjelf, hr redaktör, så ofta och så fullständigt uppvisat den motsägelse som råder mellan 16 regeringsformen och 1860 årg förordning om dissenterande personers rätt till religionsutöfning, att jag ej här behöfver ånyo bevisa nödvändigheten att bereda en bättre öfverensstämmelse mellan grundlag och civillag. 1860 års lag är synbarligen beräknad på att i verkligheten förekomma tillämpningen af en princip, hvars teoretiska giltighet man blifvit tvungen att mad en viss högtidlighet proklamera. Men helt nyligen har en ny faktor inkommit i räkningen, i det några kontrahenter i en af våra större stadskommuner, uttröttade af de praktiska omöjligheterna att bygga äktenskap efter dissenterlagen och af konfessionella skäl förhindrade att efter grefve E. Sparres naiva och betecknande uttryckssätt kunderkasta sig den kyrkliga välsignelsen, företagit sig att utan denna tvångsvälsignelse offentligen förklara sig såsom äkta makar och, så att säga, hos den allmänna öfvertygelsen om lagens orättvisa söka det skydd för sina medborgerliga rättigheters åtnjutande, som lagen sjelf hårdnackadt beröfvar dem. Om de hittills undgått förödmjukelsen att se sin, under alla de sedliga och religiösa förutsättningar som gifva äktenskapet dess helg, ingångna förening af det officiella presterskapet rubricerad såsom ett fräckt konkubinat, så beror detta endast på den tillfällighet att kommunen, der de bygga och bo, åtnjuter den lyckan, att ega en högt upplyst, välvillig och klok pastoralvård. Emellertid har nu samhället kommit i det alternativet, antingen att fogligt och stillatigande se en af sina väsentligaste lagar, fortfarande och offentligt, med berådt mod öfverträdas, eller också att sent och vankelmodigt tillämpa otjenliga lagbud mot en handling, som det allmänna medvetandet endast betraktar såsom en srimodig pligtutöfning. Detta farliga status quo kan icke fortfara, och staten måste förmå sig att sent omsider erkänna sedlighetens och religiositetens kraf, äfven när de ej låta hallstämpla sig af kyrkliga notarialattester. Det civila äktenskapet är i Sverige urgammalt och bestod ej blott i sex sekler väl tillsammans med den införda kristendomen, utan trifdes i mer än ett halft sekel ypperligt tillsammans med den lutherska reformationon. — Först i slutet af 1500-talet lyckades det den andliga makten att stigmatisera den borgerliga föreningen genom giftomannen inför de fyra lagstadgade vittnena såsom ogudaktig och småningom tränga sig sjelf i den borgerliga myndighetens ställe, Den första stafsmakton har sannolikt icke alldeles kunnat tillsluta öronen för de på sista tiden ganska häftiga och talrika röster, som höja sig för en annan fördelning af den kommunala rösträtten. Nekas kan icke, att den rent aritmetiska utskiftningen efter bevillningsriksdalern af den kommunala sjelfstyrelsen, och de stora röstmassor, som på detta sätt kommit i händerna på städernas bränvinsminuteringsbolag och andra mäktiga associationer, har något för känslan motbjudande, äfvea om ej några stora skador hittills bevisligen deraf inträffat. För vår enskilda del skulle vi icke finna någon betänklighet vid att, under förat