Göteborgsposten – 9 januari 1868, sida 2

itt han var mörkare och hade ett hårdare uttryck ån de testa af hans landsmän, men en engländare var han. Hans ausigte, isynnerbet omkring ögonen, var al en hög purpurrodnad, markeradt och såradt och vittna le om tygellösa utsväfningar. Det låg något icke sirdeles sint nen likväl obesväradt i hans säte att föra sig. Me lan han satt vid fönstret med händerna sammanknäppta omkring ryggstödet af stolen, knien rakt utsträckta och slötterna tillbakadragna som en ryttare på on het-jagt, hade man i bästa fall framtör sig en scen ur kasernlitvet, i värsta en ur biljardstugan. Och dock fanns det nigot visst obeskrifligt i mannens hela yttre, i sjalfva hans otvungna ställning, de framför honom sammanknäppta händernas form och det sätt hvarmed han, hur omärkligt det än var, viade sig på sin stol och bliskade inå rummet bakom sig; allt förrådde hos honom en förlinad uppfustran och vana vid det förnäma sällskavslitvets seler och skick. Man misstog sig icke heller på hans utseende. I Burkes förteckningar öfver jordgodssgarne intogo Rouierna af Carr Abbey sin fulla andel sidor, och när grefskapsvalet för Herefordshiro förestår, kan det liberala partiets ombud b-höfva hela den klokhet, hvarmed han kan skryta, för att motarbeta det inflytan le den gamla slägtens orubbliga trohet lägger i Toryernas vigtskål. (Forts.)