Göteborgsposten – 9 januari 1868, sida 2

bref srån hr Palm, som likaledes uppmanade honom att lemna sitt biträde i tvisteu. Hr Hessle beslöt att efterkomma den dubbla begäran. Vid sammanträdet med bolagsmännen, i hvilket till en början blott hrr Palm och Broddelius deltogo, foklarade dessa, liksom älven senare hr Möller, att de alldeles ej hade någon oredlighet att misstänka eller tillvita hr Bruno för. Eno räkenskapsbok lades fram — liknande den hvilken vid rätten förelades. Hr Hessle beslöt då att lemna sitt bistånd för att uppgöra saken. Det kontrakt, hvilket Bruno sagt aw ban blilvit altvingad, lorelades nu, och vittnet fann sitt förra omdöme bekräftadt, neml. att kontraktet var uppgjordt till hr Brunos uppenbara nackdel. Detta yttrade vittnet usven. Hr Palm förelade då en promemoria, i hvilken, enligt hvad vittnet med bestämdhet erinrade sig, det uppgals att öfver 30, OO rdr af br Bruno blI1uvit tiil bolagets skada ulskrime för, såsom vittpet ville minnas, verkställda flodrensningar m. m. Bolagsmännen voro al denna anledoing missnöjda, men huru br Bruno uppfyllt det ursprungliga kontraktet visste ej vittnet. Vittnet föreslog nu en sorlikning, bestående deri, att Bruuo skulle till bolaget betala 10,000 rdr. Detta var en summa, som vittnet ansåg B, utan att utsätta Big för ekonomiskt obestånd, kunde komma ut med, ba samma gang som han derigenom lämpligen fiuge plikta för sitt oförstånd att gifva sig in i denna allär. Vidare jloreholl vittnet bolagsmännen, atv dessa icke blott innehade hr Brunos enskilda reverser, utan äfven en inteckning i hans egendow Hulta å 25,000 rdr och dessutom rer verser af leverantörerna, alla såsom säkerheter på samma belopp. Ea sadan tredubbel säkerhet vore det obilligt att behålla. Istället borde bolaget hålla sig till den tvistiga posten. Häårpå svarade dock hr Broddelius, att han icke blow ej ville släppa dessa sakerheter utan ville ba flera dertill. — Derelter lramställdes sor Bruno, att han lolvat döda en iateckning, som blifvit utlärdad a ett arrende af Hulta egendom, hvilket arrende innehades al en agronom Bergman. Vittnet anmärkte att arrendet vore så sordelaktigt för br Bruno, att denna inteckning, hvilken visserligen hade företräde jör inteckningen i den utfärdade skuldsedeln å 2 oo rdr, som bolaget innehade, icke innebure någon våda för den senare. Emellertid trodde vittnet med säkerbet act arrepdet skulle återgå, enär hr Bergman förklarat sig villig att från detsamma alstå — Hr Möller, som under samtalet intrådt, lörklarade att bolagsmännen ej vilja ha något af hr Bruno. Då denne skulle ha 1 rdr tör hvarje tolft som alverkades, så skulle på detta sätt de 30,000 rdrna så småningom afskrilvas. Bolagsmännen syntes nu böjda att på något sätt uppgöra saken, och ett möte utsattes derlörv att ega rum 1 Boras. Hr Broddelius inföll här nu: Ja, det skulle bli en kompromiss! Vituet: Nej, kompromiss var ej fråga om. Blott ett möte beramadese till Maj månad. Vittnet, som kände att agrovomen Bergmans arrende var slut, hade efter sammanträdet rådt Bruno att ej blanda sig i leverantörernas och bolagets alfärer eller skada detta senare. Vittnet, som vore domare i orten och stode i beröring med mycket folk, hade icke heller hört att Bruno gjort detta. På fråga af he Palm förklarade vittnet, ait han ej vid sammanträdet hört det Bruno skulle blifvit våldsamt bemött eder att han blifvit bevakad, då han asfgilvit det kontrakt, hvilket han i stämningen betecknat såsom honom aftvingadt. Deremot hade vittnet hort Bruno uppgisva att kontraktet aftvuagits honom. Hr Palm trågade vidare om ej vid sammanträdet synnerlig vigt lagts vid att arrendekontraktet skulle uodas och att Bruno lofvat att kontraktet skulle inom 14 dagar vara i bolagsmännens händer. Bolaget skulle då äterlemna de öfverflödiga reverserna. IIaradshofd. Hessle intygade att de visat sig angelägna om att få orrendsekontraktet uödadt. Det öfriga som Palm ville erinra om, kundo vittnet deremot alldeles icke minnag, ehuru det vore en möjlighet att han efter så lång tid afglömt deta. På vutnets framställning om att reverserna måtte återlemnas hade emellertid Brodunelius svarat ett bestämdt nej. Hr Broddelius: Häradshöfd. Hessle yttrade först vid sammankomsten att han garanterade det arrendekontraktet skulle återlemnas. Han ändrade sig dock sedermera derhan, att han nästan ville garantera det så skulle ske. Då måste vi behålla papperen och derför förföll uppgörelsen. Hr Hessle: Frågan om arrendeteckningens dödande kom först efteråt sedan den af hr Hessle föreslagna förlikningen blifvit af bolaget afslagen och sedan Broddehus förklarat sig vilja i alla händelser behålla reverserna. Kommissionslandtmätaan Bergstedt inkallades derefter för att afgifva eitt vittnesmål. Hun och Bruno befunno sig i Dec. 1866 i Göteborg och han besökte då på b gäran af Bruno, härad-hö d. AImöa, hvilken ansägs vara Wiskabolagets jurist, för att höra efter om ej förlikning skulle kunna uppgöras. Under tiden kom till hr AIMmen älven hr P. Möller. Hr Almen föreslog kompromiss och som grundval ör denna föreslogs att Bruno skulle å erfå alla sina reverser utom den intecknade å 25,000 rdr, hvaremot Bruno skulle äterlemna de l-veranskvutrakt r hvilka Bruno (såsom nedanför skall visa sig) behållit i Boras. Hr Möller yttrade då att bolaget ingalunda vill behålla Brunos reverser. Hr Almen eller hr Möller talade vidare om en brist af 13 eller 14.000 rur, i hvilken Bruno skulle häfta och för dennas skul borde reversen å de 25,000 rdrna tillsvidare bibehällas. Hr Möller yttrade vidare vi skola gerna återlemna reverserna, blott vi återfå leveranskontrakten. Härpå svarade vittnet att detta genast kunde ske, enär Bruno hade dem med i staden. Hr Bruno fiagade vittnet om han ej visste att Bruno för åstadkommande af förhkning vid nu omvämnda tillfälle förskaffat sig arrendekontraktet. Hr Bergstedt: Jag såg aldrig kontraktet, men jag hörde Bruno omtala att han innehade eller kunde anskaffa det och jag vet att såväl Bruno som 25rvnomen Bergman förut sagt att arrendekontraktet vore upphasdt samt att den senaro före den ifrågavarande