Göteborgsposten – 9 januari 1868, sida 2

skur at stinkande smuts. Men ännu värre var det på sidogatorna, hvarest man gjort försök att undanskatfa orenligheten; der gyttjan låg i stora högar melan de smala sidogångarne; hvarest de höga husen, som ligga så tätt tillsamman att d nästan utestänga hvarje solstråle, voro bestänkta med smuts ända upp till fönstren i första våningen, och deras innevånare eller gäster, som ville öfver på andra sidan al gatan måste begifva sig till förbindelsen med hufvudgatan och, efier att halva begilvit sig öfver den, börja att gå ned på andra sidan. F ett rum i första våningen som låg åt en dylik gata, South Molton Street, som förbinder den plabejiska Oxford Street med den aristokratiska Brook Street, satt, just som den svaga ljusglimt, som hade varit så nådig att visa sig under loppet al dagen, började att blifva ännu svagare, innan den plötsligt försvann, en man grensle öfver en stol försjunken i djupa tankar. Han var påtagligen nyss inkommen, då han ännu ba le på sig hatt och öfverrock, churuväl den förre var tillbakaskjuten åt nacken och den senare hängde vårdslöst öppen. Det var. en lång vacker man med mörka genomträngande ögon, tjocka svarta ögonbryn, en lång rak näsa, tunna, tillslutna läppar, som hvarken ölver eller under voro betäckta at skägg, och en liten rund haka. Hans polissonger voro svarta och långa och dea blå strimman kring hans mun utvisade att han af naturen hade stark skäggväxt; om han ej rakat bort det, skulle man tagit honom för en italienare. Nu deremot var det omöjligt att icke i ho nom genast igenkänna den veritable engländaren, endast