Göteborgsposten – 4 januari 1868, sida 1

LUITIMGUMdEBCUI UCII I JMuUIIUIIUILI. Första Afdelningen. 1:0) Kör ur Hertig Magnus och SjöjungfrunX, text at F. Hedberg, musik af Ivar Hallström, sjunges af samtlige biträdande damer och hrr. 2:o) Aria ur Barberaren i Sevilla, af Rossini, sjunges af m:ll Wideberg. 3:o) Solo för violoncell at Ch:s Schuberth, utföres af mill Bergman. 1:o) Aria ur Figaros Brollop, af Mozart, sjunges af br Håkansson 5:0) Aria ur Robert af Normandie, af Meyerbeer, sjunges al m:Il Bergman. cC:o) Övartett ur Ilin Ondes Andel, af Auber, utförd af millerna Wideberg, Bergman och Looström samt hr Håkansson. 7:o) sria ur Faust, af Gounod, sjungos af fru Abrahamsson, född Leman. Andra Afdelningen. Blommornas undran-, idyll af Oscar Fredrik, satt i musik af Ivar Hallström, med soli och körer, Icke sannt, ett lofvande program! En angenäm diversion från de evigt enahanda sällskapscirklarne, en klingande harmoni i de lifvets skärande dissonanser, hvilka kallas trefliga samqväm, der, som en stor menniskokännare en gång yttrat, då vid betandet på konversationens allmänning andra foderväxter tryta, dagens små händelser måste släppa till sina hvitbetor för att koka lumpsocker på. Då stiger smädelsen upp på sin predikstol, nyfikenheten, lättrogenheten, skadeglädjen sitta rundtomkring som åhörare. Då iutrasslas det enklaste, då uttydes det betydningslösaste, då fläckas det renaste. Den ena skandalen jagar den andra, och den frånvarandes rykte strypes utan barmhertighet på skamlöshetens, på afundsjukans altare. Och sedan flyga sqvallrets stensqvättor omkring, lögnens brefdragare gå från hus till hus med förtalet till sitt modersmål och med skamkrönikan till sin verldshistoria. De offentliga nöjena under julen äro, med undantag af dagens konsert, åter inskränkta till hvad Mindre Teatern mäktar åstadkomma. Nya Teatern har åter stängt sina portar efter den hastiga jultitt några för vår publik bekanta artister gjorde å densamma, Den står der cå mörk och sluten, den storartade byggnaden; mamsellerna på taket speja fåsangt åt alla kanter efter frejdade konstens idkare, mamsellerna på sidorna se ut som om de på allvar ämnade krypa ur sina bål och ge sig iväg för att hemta hit Zorini, Gaudelevs, Strakosch eller hvem det vara månde. Hvad den mellerste af ofvannämnde trenne storheter beträffar, så skall han för visso icke länge låta be sig, innan han kommer. Men dertill förslår Ej bönerna endast al några mamseller Och ej af små ålskliga fruarno hellor, Dertill sosdras visst mycket mer, Lyse, hör hur i aflägset fjerran han boderI männer, för visso jag litar på Edor Fort skypden och anteeren k Apropos Gaudelius, så lasto vi för nägon tid sedan i en utländsk musiktidning om en af de mera framstående qvinliga medlemmarno af hans sällskap, m:II Mario Holland, följande smickrande omdöme, hvilket säkerligen med nöje skall läsas at de många vännerna till denna här så uppburna sångerska. Det är skrifvet efter hennes första uppträdande i Aachen, der hon under sistl. December månad gifvit en serie af gästroller. Så här uttrycker sig den förtjuste recensenten: M:.II Holland öfverraskade på det angenämasto vid sitt första uppträdande som Rosina i Barberaren genom den framstående talang, som röjde sig i hela hennes framställving, En vacker, omfångsrik(?), till känslan talande stämma, utmärker denna sångerska, hvilken utan tvifvel bildat sig i en förträfflig skola, ty den utbildade tekvik, som var måärkbar i hennes soredrag, kan snart sagdt kallas fulländad. Som bevig härpå kan isynnerhet anföras do Rodeska variationerna, hvilka inlagts i operan, al hvilka den ena måste gifvas decapo. Med en angenäm apparition förenar hon dessutom ett förträffligt spel, ett fint och afiundadt sramsägande af rollen, slit egenskaper, af hvilka så få sångerskor kunna berömma sig. Vi ha här otvifvelaktigt framför oss en framstående konstnärinna, artistiskt och musikaliskt bildad, hvars kommande gästföreställningar vi emotse med glädje. -Gud, hvilken Grazie de tyskarne ha, — äfven som recensenter! Vi ha oss sannerligen icke bekant, huruvida den lycklige egaren till den Ånya konstutställning, som under julveckan var etablerad på Södra Larmgatan, fortfarande förevisar sina konstverk för en beandrande allmänhet. Om så icke skulle vara, får den skylla sig sjelf, som försummat att taga i ögonsigte underverk sådana som, enligt en originalatfisch, hvilken vi förvara i en viss vär samling, ett ur med blomstertrö och soglar, ett kolybri, en paradisfogel och en domherre. Foglarne fly