Göteborgsposten – 4 januari 1868, sida 1

på hans hufvud och hviskade böjande sig öfver hans axel och seende honom i ansigtet: — Store Gud, hvad ni förändrat er, min gosse! Jag skulle knappast ha kännt igen er med undantag af ögonen ty de äro sig alldeles lika, men hur har ni icke eljest blifvit förändrad! Ja, han var i sanning förändrad. Sista gången Georgo Dallas sagt farväl åt sin gamla amma, hade han skiljts från henne som en frisk, kraftig yngling om aderton år, med kort lockigt brunt hår, en ljus ansigtsfärg och röda kinder, en verklig bild af ungdom, kraft och helsa. Nu knätöll han som en förvissnad, gråsprängd man med höga kindben och djupa hålor under sina bruna ögon, med denna likfärgade bleknet som ett utsväfvande lif i London städse framkallar och med långa knotiga händer, med hvilka han fattade den gamla qvinnan som slingrade sina armar omkring honom och syntes vara nära att brista ut i gråt. Nej, lemna mig amma! Jag är sjelf svag och skulle inte kunna uthärda det. Men vill ni inte vara god och gifva mig något att dricka? Och hör ni, jag måste straxt tala vid min mor i afton. Jag har särskildt kommit från staden i denna afsigt och jag måste tala vid henne. — Vet hon då inte att ni är här? frågade mrs Brookes, under det hon stirrade på den ännu framför kakelugnen knäböjande unge mannen. Men hon vet det naturligtvis inte, emedan hon eljest skulle hafva sagt mig det. — Naturligtvis, amma, svarade George Dallas, hon vet intet derom. Om jag bedt henne om tillåtelse dertill, skulle hon inte ha vågat gifva mig den. Hur har