Göteborgsposten – 3 januari 1868, sida 1

—— ——— glädjes lycksaliga ljus lyste emot honom, Liksom förtrollad, dröjde han qvar, oaktadt kölden, den beklagansvärda ställning i hvilken han befann sig och den hotande faran för att blifva upptäckt. Han dröjde och blickade med ungdomens längtan in på det af glädje skimrande lif som fördes derinne, en glädje mera ren, ett nöje mera okonstladt än han var van att erfara. Plöstligt ryggade han hastigt tillbaka och grep hårdt fast i mattan, i hvilken han inhöljt sig. En skepnad hade gått förbi fönstret mellan honom och ljuset — en skepnad som han kände så väl och igenkände med klappande hjerta — en skepnad som var klädd i purpurfärgadt sammet och smyckad med blixtrande ädelstenar: det var hans mor. Hon gick hastigt förbi och bort till mr Carruthers, som var inbegripen i ett samtal med en annan herre, och i det hon utsträckte sin ena med ädelstenar betäckta arm och slog honom på axeln mel sin solfjäder, vände sig mr Carruthers, så att han kom att vända ansigtet mot fönstret. Då kastade George Dallas mattan, hvari han var insvept, ifrån sig och lemnade sin plats med en förbannelse i sitt hjerta och på sina läppar. — Ja, förbannad vare du, sade han; du höljer henne i sammet och diamanter och gör henne lysande för att hon skall kunna underhålla dina gäster och smickra din stolthet, men dömer henne emellertid till ett elände som endast qvinnor med ett varmt hjerta och en kraftig natur som hon kunna känna. Men det hjelper dig icke, Carruthers; hon är min mor, om hon än är din hustru, och du kan icke förändra henne. Huru mycket du än är tyrann och huru mycket hon än ir din slafvinna, skall jag likvä