Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

1867—1868. Det gamla året har gått, det nya året har emottagit regorinsstömmarne. Ett tronskifte har ege rum inom tidens verld, enlige den naturligaste successionsordning af alla. Det gamla året och dess verksamhet tillhöra historien; men ur detsammas mull skjuta de växter upp, som beteckna det närvarande. De hemta derur sin näring och vilkoret sör sin lifstillvaro. Det närvarande blir sålunda det förflutnas fortsättning: samma id med vexlande former. För att rätt fatta det närvarande och kunna tänka sig det närmast stundande, är det af vigt att kunna i en gifven sammanfattning öfverblicka det närmast förflutna. Låtom oss derför här i en sammanträngd bild teckna det väsentligaste af det förflutna årets händelser utom och inom fäderneslandet. Det märkligaste har varit den fortgående kampen mellan den nya tidens ider och det verldsliga påfvedömet, en kamp som egentligen ståndar mellan auktoritetstro och tro af egen, fri öfvertygelse. Påfvedömet förklarar sig vara en helig institation, framgången ur Guds bänder, en institution som det är en hädelse mot det högsta att kränka. Det fordrar derför blind underkastelse af alla och betecknar tillochmed dem, som våga motsätta sig dess anspråk på blind tro på dess auktoritet af Gud, för Satans anhang. Det är ett väl starkt epitet den gamle påfven gifver hela den verld, som ej kysser hans toffel. År 1866 voro vi alla röfvare. År 1867 hade vi stigit i graderna till Satans satelliter — hvad skall hela den icke ultramontana kristenheten vara år 1868? Det är löjligt och bedröfligt på samma gång att vara vittne till den gamles egensinniga kamp mot tiden och hans sammanblandning af det religiösa och det verldsliga. I sanning Lamennais hade tusende gånger rätt, då han sade: ANETTES