Göteborgsposten – 18 december 1867, sida 1

A — nsdagen den 18 December. Man har klandrat mig derföre att jag vågat täga att jernaffärerna i hufvudstaden äro på dekadens. Jag kan till mitt försvar anföra några förhållanden, som man erkänt tala latin såsom man plär säga. Några bruksegare hafva här förfrågat sig rörande hvilka dimensioner de i vinter böra åstadkomma å sin tillverkning af stångjern, för att göra sin vara begärlig vid export — men förgäfves. Det vet man ej här. Jag har sett huru c:a 50,000 ctr jern, att levereras vid Mälarehamn, utbjudits till salu, men icke erhållit någon köpare, fastän säljarne icke begärt något förskott. Anbud ha visserligen gjorts på mindre poster, men med uttryckligt vilkor att köpet endast skulle vara bindande för säljaren, ej för köparen, och derjemte har sordrats 5 proc. provision, plus vanligt klåtage, hvilket på de flesta handelsplatser, men icke här, är afskaffadt. Om man nu jemför dessa fordrade 5 proc. endast i provision, eller c:a 32 öre pr ctr, mot de 6?; öre i omkostnader för upplag m. m. som jernvägsstyrelsen i Kristiania erbjuder Wermlands bruksegare, så må man ej undra på att handeln går ifrån Stockholm. Ännu ett bevis på handelsomtankan i hufvudstaden. Man har nyligen upptäckt att tillgången på salt är i det närmaste slut härstädos, emedan ingen nämnvärd införsel af denna omistliga vara skett i höst. Priset är derföro enormt högt, och nu är det vår enda tröst, att saltsrakten på jernvägen blifvit nedsatt bäremellan och Göteborg, så att salt derifrån kan hitföras. Södertelge har redan slagit under sig en betydlig del af hufvudstadens förra sillhandel och förser nu de flesta af Mälarestäderna med denna artikel. Men nu nog om jern, salt och sill! Tiltåt mig förflytta er upp i stora börssalen. Musikaliska akademiens sedvanliga årsexamen, med dertillhörande festliga attributer, försiggick der i Lördags afton. Flera af den kungliga familjens medlemmar voro tillstädes. Salen var väl fylld af åhörare. Akademiens preses, hertigen af Östergötland, öppnade den vackra festen med ett väl tänkt och elegant föredraget tal, hvari dels antyddes musikens djupa betydelse och makt att förädla hjertat, och dels redogjordes för tonkonstens framsteg och närvarande ståndpunkt inom akademien. Man erfor huru äfven hertigen med varmt intresse omfattar och verkar för musikens sköna mission. Erkännas bör oekså med tacksamhet, att under de få år som hertigen stått i spetsen för akademien har hon gått framåt med stora steg. Det är genom hertigenss inflytande som det nybildade konservatoriets lärarepersonal blifvit riktad med så celebra namn som Franz Berwald och fru Neruda-Norman. Efter talet följde en hos oss icke känd rythmisk koral, komponerad för mer än 200 år sedan af Joh. Schop, uppletad och harmoniserad af den alltjemt ungdomlige Franz Berwald, samt utgörande ett ibland de många appendix med hvilka den under omarbetning varande koralboken kommer att prydas och förädlas — jag säger förädlas, ty jag tvekar ej att uttala: sällan, om någonsin, har jag kört en andlig sång som djapare inträngt i mitt — förtorkade korrespondenthjerta. Hr Berwalds harmoniska behandling intager här en framstående plats. Det är förvånande huru fint öra den gamle mannnen ännu eger. — Derefter uppläste t. f. sekreteraren sin ärsberättelse. Omkring 200 elever studera för närvarande vid akademien. Man kan således se att då rikets ständer beviljade akademien ett väl behöfligt anslag, så har det också åstadkommet afsedd verkan. Den ende ofelbare statsekonomen — sedan Argus gick till hvila — har nyligen råkat ut för ett missöde, som gått honom djupt till sinnet. I två år har han i tid och otid högtidligt bedyrat, att de olychsbringande verkningarne af franska handelstraktaten snart skulle inträffa. Häromdagen meddelade Posttidningen en ganska intressant öfversigt af handelsoch sjöfartstraktaternas med Frankrike verkningar, och dessa befunnos ötver förväntan tillfredsställande — utom för Åden ofelbare, hvars siareförmåga onekligen fick en hård knuff. Han blef också mäkta vred deröfver, kastade sig ned vid skrifbordet och producerade i största brådska en uppsats för den enda tidning, som är efter hans sinnelag. Han erkände att Åvederbörande (kommerskollegium) utvecklade ett stort mod då de utan någon utmaning från hans sida, vågade vidröra en sträng, som borde i deras öron väcka missljud; men han förklarade nu att ingenting så kan missbrukas som siffror, en bekännelse som onekligen tager sig ytterst komiskt ut just af den, som alltid varit en passionerad slösare med siffror, och likaledes alltid med mycken stolthet ordat om siffrornas logik. I sin vredeuppfyllda häpenhet förklarar han till slut. att då frihandlarne hvilka