Göteborgsposten – 14 december 1867, sida 2

I ONT SE ocrätiadc att hon gatt för in på gården den ifrågavarande aftonen. Hon skul just gå fram och knacka på fönstret till Amand: bostad hos dennas föräldrar då hon hörde ett ekot Det surrade omkring hennes hufvud. Hennes hu vudduk (som förevisades). hade blifvit genomborra af tvenne hagel. Deremot trodde hon ej, Cåsom her ues föräldrar uppgifvit för kommissarien Kant, a något al hennes hår asskjutits. Efter att ha berättat om denna mer än märk värdiga räddning från döden, yttrade Elisabeth, a hon, då de gingo förbi Rangstromeliden, observora Nn person som de ärodde vara Bengtsson smyga denna lid. Amanda bade blifvit rädd och sagt at hon skulle gå till sin gifta syster Lydia och lägg sig, men de öfriga afrådde henne dorifrån och för mådde henne slutligen att gå den andra liden upp — Elisabeth hade åtskilliga qvällar följt Amand hem. Detta var första aftonen hon uttryckt fruktai för Bengtsson. Hon hade då redan förut talt om at hon hade brutit med denne, Då Bengtsson nu uppfordrades att omtala för. hållandet framställde han följande mindre trovärdige historia: Han gick hem tidigt och hade eldat i sitt rum. men då han kommit att skjuta spjellet för tidigt och 08 följaktligen uppstått, hade han beslutat sig för att gå ut. Då han hunnit ett stycke nedåt Dalins gata, föll han på den luminösa iden, att han borde afskjata ett gammalt skott i sin bösta. Han gick derföre och hemtade denna. Hunnen till Rangströmsliden fick han se personer som han trodde sig känna, och ställde emellertid ifrån sig sin bössa innanför en gärdesgård. Hr Nilsson stötte i liden tillsammans med honom och berättade att fruntimmerna voro dernere. Det rör mig icke, hade han svarat. Han gick vidare, och som han ämnade öfver bergen ätervända till Dalins gata gick han förbi Mattssons hus. Han tyckte att här vore en lämplig plats att skjuta af skottet och ställde sig fördenskull på tröskeln till den byggnad, som, enligt referatet i går, utgjorde hans operationsbasis. Utan att kunna se det Elisabeth Ödqvist passerade förbi afsköt han skottet, hvilket han påstod sig ha riktat mot en bodbyggnad midtemot på gården. Det var mörkt och regnigt på aftonen. Det torde här vara skäl att nämna, det han så litet riktat skottet mot denna byggnad, att, då han afsköt detsamma, det icke allenast passerade alldeles bakom Elisabeth, utan äfven derefter inträngde dels i en sönsterlucka, dela genom ett till densamma ledande fönster, vid hvilket en hustru Backman jemte hennes man suto och åto qvällsvard. Af de fem hasel som gingo in genom fönstret foro några så nära förbi hustru Backmans ansigte, att det sved i anvigtshuden efter dem. En mängd glasflingor slogo henne ålven i ansigtet. I fönsterluckan hade 29 hagel träffat och i gångjernet fyra. Alla haglen voro af n:o 3, så att nog var det ett gammalt godt skott alltid. Bengtsson tillade, att då han ej återfått hvad han skånkt till Amanda, så ansåg han ej sin förbindelse med henne upphäfd. Han hyste för öfrigt ej hat till någon. Polismästaren anmärkte, att det i alla fall var egendomligt att skjuta af ett gammalt skott midt i en bebodd trakt. Bengtsson försäkrade att det ej skett med uppsåt. — Jo det var meningen att skjuta flickan, det synes tydligt. Nu höll skottet på att träffa en för hela saken främmande Person, Aklagaren, kommissarien Kant, upplyste att B. i Thorsdags i tvenne vittnens närvaro sagt, att han ville afskjuta skottet för att skrämma kurtisörerna, Han borde väl företrädesvis ha skjutit af det gamla skottet vid Dablins gata, der han hade en öppen äng framför sig. Bengtsson yttrade nu några ord, i hvilka han oförvarandes kom att wedgifra, att det på aftonen var ljust. (Det var då fullmåne.) Förut hade han yttrat att det var så mörkt då han sköt, att han ej kunnat se Elisabeth Ödqvist. Amanda Mattsson uppgaf vidare att då B:s svartsjuka uttröttat henne, hade hon, i enlighet med hans flera gånger uttryckta Önskan, att hon skulle säga till honom, ifall hon ej längre kunde älska honom, sagt till honom att deras förbindelse måste taga slut. Han hade sedermera begärt att hon skulle gå till honom på söndagen, men detta gjorde hon ej. Förut liksom sedermera på måndagen och tisdagen sökte han öfvertala henne att älortaga sitt beslut, men hon stod fast dervid. Han begärde då återfå de gåfvor hon af honom erhållit. — Hon må gerna hehålla dem, yttrade Bengtsson. — Derom är hon väl föga angelägen, efter den tragiska upplösning er förbindelse fått, svarade polismästaren. Studeranden G W. Carlsson, som är direktör för Arbetareföreningens teater, och som bibehöll åtskilliga af sina dramatiska egenskaper inför poliskammaren, berättade att han och de öfriga herrarne redan en afton förut följt hem Amanda och Elisabeth, alldenstund de båda flickorna då ej hade något sällskap. Eljest hade Elisabeths bror brukat följa dem hem. De gingo nämnde qväll igenom allcen. Amanda hade då gått arm i arm med en person vid namn Köhler, äfven medspelande å nämnde teater, Dessa gingo något efter de öfriga. Plötsligt hördes i alleen som de gingo igenom ett oväsende. Nu träffar Amanda sin sästman utropade Elisabeth förskräckt. Kohler blef rädd och aflägsnade sig. Bengtsson, som sedermera jemte Amanda mötte hr C. och Betty, hade varit ourcierlig. Amanda hade varit så rädd för honom, at hon autit vå teatern ända till kl. 12 på natten innan hon vågade gå hem. Han hade örut sagt till henne: Jagaskall skjuta dig! I afseende på berät elsen om sjelfva mordattenatet, berättade br C. att de, sedan de sett B. i Rangtrömsliden, begifvit sig en bakvåg. Innan Amanda och hr C inträdt på gården aflossades skottet. Det rar då månsken. Hr C. oprang för att hemta folk. sonare råkades han och br Nilsson. De sågo då två ersoner, af hvilka de sedermera funnit att den ena ar Lundberg. Den andre igenkände de för att vara 3engtsson. Som de emellertid trodde att den förre ar någon medbrottsling till B. vågade de sig ej ram. De gingo nu till polisvaktkontoret i Majorna er de blefvo hänvisade till dlverkonstapel Qvistgard ch denne åter hänvisade dem till kommissarien Kant. Dunne sökte de ej förrän på morgonen, hvadan B. j förrän på Thorsdags morgon blef häktad. Innan etta skedde råkade dock de tre herrarne och Amanas sar Bengtsson. Då Mattsson frågade honom, vad han löretog sig om nätterna, svarade han at n icke visste det han gjort något, men tillade: Har 3 gjort något så är det rättvistt, Handelsbokhållaren Lundberg berättade att de, å de följde hem de båda flickorna, fått se en perin som de misstänkte vara Benatsson gå-nde i Rangrömsliden, Hr Nilsson gick upp för att sa efter om et var han. Under tiden gingo de en annan väg Ppyåt berget. De fruktada dock av PR nn 6 OP 1— — An