Göteborgsposten – 14 december 1867, sida 1

de ordensprydnader iförda kavaljerer. Programmet för aftonen var väl valdt och att döma af de lifliga bifallsyttringarne, lyckades de uppträdande af båda könen att under aftonens lopp underhålla intresset hos den animerade publiken. Efter en intressant sångafdelning, erbjudande vackra körer af sällska pets sångare, och ett större solonummer, Leonoras aria ur Stradella!, med talang och finess föredragen af en musikälskarinna, hvilken nu för första gången offentligen här lät höra sig, följde det muntra lustspelet Åyresgäst och Husegare återgifvet med behörig abandon och derefter opera-parodien Kärlek och död eller Mohrens sista suck, en komposition hvilken utfördes con amore och bragte munterheten i salongen till sin höjd. Parodien ligger här egentligen i libretton, ty musiken är så melodiös och intagande, att den saklöst kunnat passera för allvarsamt menad. Härtill bidrog i icke ringa mån det praktfulla arrangement för full orkester, hvarmed operan försetts af direktör Jos. Czapek. Soireen var sålunda i sin helhet lyckad och förtjensten häraf tillkommer i främsta rummet de älskvärda damer, hvilka beredvilligt ställt sina talanger till sällskapets förfogande. En högtidlighet af annan art firades i Onsdags, då Willinska skolans 100-åriga tillvaro högtidlighölls med en minnesfest i Fattighuskyrkan. Minnestalot, hvilket, inom pa rentes sagdt, kanske var väl mycket utdraget på längden, utan att dock, eget nog, närmare vidröra skolans verksamhet under det förflutna scklet, hölls af en af skolans sorna elever, nu en lärd, ansedd och aktad man i staten, den bästa illustrationen till denna vackra institutions och dess grundläggares historia. En veteran i Thalias tempeltjenst, en personlighet som i vår surmulna tid kommit tusentals menniskor att glömma lifvets vedervärdigheter och istället friska upp sig med ett godt och hjertstyrkande skratt, det sannt humoristiska och originelt komiska elementets förnämsta representant på vår svenska scen, en man, hvars namn den nuvarande generationen från barnaåren lärt sig att akta, hvars konstnärsrykte varit en af de mest strålande stjernorna på den himmel som hvälfver sig öfver dess första dramatiska hågkomster, kortligen Fredrik Deland hedrar för närvarande vårt samhälle med sin närvaro och uppträdde i går afton ånyo å Mindre Teaterns scen som den oförliknelige Konjander. Det faller af sig sjelft, att vår publik med entusiasm emottagit sin gamle favorit, en af de få ännu aktiva representanterna af den gamla goda teatertiden, då man, det kunna vi ju gerna medge allihopa, baltre än i våra dagar, morede sig i teatersalongen. Hr D:s engagement är helt kort, hvadan vi antaga att vår publik, oaktadt de oundvikliga julbestyren, skall begagna sig af detta, säkerligen ej snart återkommande tillfälle till att åter få beundra den gamle oöfverträfflige Fredrik. Musikdirektören vid Mindre Teatern hr Ulrik Cederberg och skådespelerskan vid samma teater m:ll Aurore Löfgren fira i afton sitt bröllop härstädes. De s. k. Reliefkartorna öfver Alperna börja efter sista snofallet att åter framträda i all sin glans på våra trottoarer. Det är dock högst egendomligt. Vi ega både polisförordningar, polismästare och poliskår, alltsammans i godt stånd och väl konditioneradt, men ändå efterlefvas icke förordningarne, isynnerhet när det gäller hvad rättvisans handhafvare förmodligen anse för bagateller. Så ha vi helt säkert en förordning som ålägger husegare att vid inträfsadt snöfall sopa rent för sin dörr, att hugga upp och skaffa bort isskorpan från trottoaren. Men iakttages nu detta? Jo pytt ock! Husegarne bry sig lika litet om den snö som faller idag som om den som föll i fjor, poliskonstaplarne traska iram och tillbaka i alp-labyrinterna, kanske äfven deras chef någon gång motionerar sig deri och ändå tå de vara qvar ända tills möjligen en vacker dag någon af sagde notabiliteter råkar att göra en kullerbytta deri; då komma nog impedimenterna bort, men om någon annan simpel dödlig skulle i hastigheten deri bryta af en arm eller ett ben, synes detta icke ha det ringaste att betyda. Det synes oss som om polisen jemväl med fog kunde inskrida vid ett annat förhållande, hvarpå en ärad insändare fäst vår uppmärksamhet. Som bekant upprets för ötver en månad sedan den gamla bron öfver Fattighusån midtför mynningen af Nya Alleen. Nåväl, det gick som en dans att få bort det gamla brorucklet, något långsammare att tå dit den nya, men allralångsammast att åter få trafiken öfver bron öppnad, ty det har icke skett ännu idag och detta oaktadt bron varit fulltärdig närmare 14 dagar. Orsaken härtill är åter att Fattighusgatan till halfva dess bredd midtför bron befinnes uppbruten, till stort hinder för alla de trafikerande å nämnde gata, synnerligast torgdagarne, då trafiken der är större än å de flesta af stadens öfriga gator. Ponera nu att en eldsvåda in