Göteborgsposten – 14 december 1867, sida 1

och vi känna mången fullt utvecklad sötnos som tycker detsamma. Ack ja, du barndomens och julklapparnes ljukiga tid, hvem minnes icke dig! Vi äldre, vi stora (ack så stora — i vår egen inbillning!), vi få fröjda oss åt de smås glädje och drömma oss åter tillbaka i vår barndoms förlorade paradis, ty julen är barnens fest. Huru månget stackars barn finnes det dock icke till i verlden, för hvilket julaftonen icke är annat än hvad hvarje annan afton är, en afton af nöd, kyla och brist! Ö fader, när du på högtidsaftonen i ditt varma, trefliga och upplysta hem ser dina älsklingar friska och sprittande af glädje dansa kring julgranen, ser dem med glädjestrålande ögon öppna paket på paket, som din godhet skänkt dem, tacka då Försynen som skänkt dig den bästa julklappen: ett lyckligt och fridfullt hem, men glöm icke, att ödets lotter ej fallit lika här i verlden, att det i denna stund, då du känner dig så lycklig, finnes mången fattigmans koja, der julklapparne heta hunger och försakelse, der man icke dansar, om icke möjligen, för att ej stelna af köld, eländets piruetter med stormvindarnes tjut och förtviflans suckar till balettmusik. Kanske finnes helt nära dig ett sådant hem, der en obetydlig skärf af ditt ötverflöd skulle vara tillräckligt att sprida julglädjen, kanske står der nere i den kalla vinternatten en liten blåblek, förfrusen parfvel och kastar längtande ögonkast upp till dina strålande fönster!! O moder, när du sett dina små slumra in i julnattens frid, mätta och lyckliga, tänk då på, att det finnes mången moder som under samma natt med tungt hjerta måste höra sina små, dem hon icke kunnat räcka ens en bit bröd på den heliga aftonen, snyfta i sömnen af hunger! Eller rättare, uppskjut icke dessa tankar tills eder hjelp kommer för sent, tänken redan nu icke endast på eder sjelfva och edra närmaste, kommen ihåg att vi menniskor alla äro barn af samme fader, att det bör vara icke en tung utan en kär pligt för den rike brodern att af sin arfvedel lemna något åt den fattige, att julen bör vara en högtid för alla, att vi derföre alla, hvar och en i sin mån böra, om vi kunna det, sprida ljus och glädje öfver den fattiges Jul! För den rike, för den som kan stoppa en fylld portmonnä i fickan, då han går ut på stora ronden i butikerna och återvända med den tom, för honom eller henne erbjuder julmarknaden som vanligt många och olikartade frestelser. Bland dessa intager den afdelning af hrr Levertin 8 Sjöstedts i Stockholm konsthandel som här under några dagar varit etablerad å Göta Källare, ett mycket framstående rum. Utom vackra och värderika taflor af frih. Schwerin, fru Moller f. Iolmlund, Palm, Virgin, Alb. Berg m. fl. erbjuder utställningen en vald samling konstsaker af allehanda slag. Man finner här dyrbara kinesiska och franska porsliner, arbeten i terracotta och glas, träsnideri-arbeten, värdefulla bronzer, excellenta wiener-läderarbeten och magnifika gravyrer. Kortligen, har man endast en god kassa, kan man här alltid träffa något som faller i smaken, isynnerhet som föremålen samt och synnerligen äro valda med mycken smak. Den förflutna veckan har bjudit på åtskilga offentliga tilldragelser af intresse. Sålunda invigdes sistl. Söndag Göteborgs nya exercisoch gymnastikbyggnad med en enkel men vacker fest, för hvilken tidningarne på platsen redan fullständigt redogjort. Byggnaden står der nu fullfärdig som ett ytterligare vackert bevis på den enskildes intresse för det allmänna. Att den kommer att motsvara sitt ändamål som gymnastikoch oxercishus, derom torde icke vara något tvifvel; men deremot synes det oss som om dess lämplighet till lokal vid större offentliga samlingar, också ett al de afsedda ändamålen, icke vore så alldeles absolut gifven. Vi tro nemligen att en sal, som icke rymmer mera än 2,000 personer, redan nu är att betrakta såsom alldeles för liten för ett sådant ändamål. Hade omständigheterna medgifvit att göra den t. ex. en half gång till så stor, så tro vi deremot att afsigten uppnåtts. En sal inrymmande 3 å 4,000 personer, se der hvad vår stad väl behöfver, men hittills saknar. Om deremot salen byggts enligt ofvan angifna måttstock och försetts med ett rändtomkring densamma löpande galleri, skulle den med lätthet kunnat inrymma en så talrik samling. Om vi för öfrigt icke missminna oss, så innehöll det telegram, hvari gifvaren tillkännagaf sin afsigt att anslå en summa för en dylik byggnads uppförande ett bestämdt löfte, att, derest den uppgifna summan för det åsyftade ändamålet skulle blifva otillräcklig, ytterligare tillskjuta hvad som ersordrades. Hvarföre icke begagna sig af ett så adelmodigt anbud? Hvarföre icke tänka en smula på framtiden, hvarföre om ett eller annat decennium vara nödsakad att erkänna att man begått en blunder? Allt det der är frågor, som det icke tillhör oss att besvara. På Måndagen hade sällskapet P. B. sin