den fällda bonmot. Det blef en gång fråga om att inom den församling, som han tillhörde, anskaffa en ny likvagn istället för den gamla, hvilken ansågs vara för ruskig. Inom den komite, hvilken skulle afgöra frågan och hvari han var ordförande, uttalade man sig allmänt gillande om den föreslagna förändringen. Nå, hvad säger hr ordföranden:? sporde någon, — IIm, hm, jag tycker den gamla vagnen är alldeles tillräckligt god nog I Men den är ju så ranglig — så uteliten — så obeqväm — ljöd det från alla håll. — Ja, det må vara, men jag har aldrig hört någon klaga på, blef det buttra svaret. AALHUAA rna rr