Göteborgsposten – 9 december 1867, sida 2

Europa gjort ett så smärtsamt intryck: Chassopotgeväret har gjort underrerk! Pelletan: Det var ovärdigt-att så yttra sig. Favre: Jag förstår nödvändigheten af ett krig ech underkastar mig den, men jag medger, att det gör mig bedröfvad, när jag i en officiel berättelse ser detta förherrligande af monniskornas tillintetgörel Och detta yttrande har ej blott kränkt franska biertan, det blef äfven i Italien upptaget med obeekriflig rörelse. Favre sökte derefter bevisa, ait påfvarns varit vida mera oberoende, då de ännu icko regerat såsom verldsliga furstar. Han fann detta tydligt deraf, att af de 99 påfvar, som lefvat före Pipin, 69 blifvit belgon, under det att al de 162 päfvar, som regerat oster honom, blott 10 vederfarite denna höga ära. Påfven var vida mäktigare i Gacta, än han nu är det i Rom. Här citerade tal., som är mycket religiös, om han ån vill afskaffandet af påfvens verldsliga makt, några bibelspråk, för att framhälla, huru päfvedömet skulle vara mycket större utan verldsligt herravälde, och sporde derpå, hvad regeringen nu tänker göra. Hon tyckes vara i stor förlägenbet. Detta sramgår af hr Moustiera tal, bvilken vill, att Italien skull gifva honom medel i händer att göra slut på det bedröfliga tillståndet. Kan en konferens göra slut på denna förlägenbet? Enligt min äsigt finnes det blott tvenne utvägar: Man bör låta Italien och Rom ömsesidigt ordna sina intressen (buller). Nej? Nåväl, då är det på tiden, att man utträler ur halfmesyrerna samt fast och beslutsamt försvarar påfvarnos verldsliga berravalde. Om man vill detta, så måste man uppbjuda en flotta och en arws. kränka ett atort franskt intresse, återgifva påfven hans gamla besittningar och tillivtetgöra 1859 års verk. Men då mästen j taga eder i akt; j fån ej draga odra trupper tillbaka, emedan de ockuperade provinserna då skulle genast åter resa sig. Och viljen i vota, hvarför vi skola göra dessa uppoffringar? För att upprätthålla encyklikan af 1864, hvilken fråntager 088 vårt oberoende, vår samvetasftihet, våra rättigbeter, allt, och endast lomnar bes, hvad som förblir Ofrigt. Deno vill, att den katolska religionen skall botraktas som statsreligion med uteslutande af alla andra religionor. Detta ären varning för dem af våra kolleger, hvilka berömma sig af att idka en religion, som går ända tillbaka till Moses. Enligt encyklikan måste de uteslutas ur det borgerliga samfundet. Dan romersko ösveretoprerton kan och bör försona sig med framåtskridandet, liberalismen och den moderna civilisationen. Villfarelse! Allt villfarelse! Skilnaden ar, sisom j sen, öppet uttalad. På ona eiden det borgerliga samsandet, ungt till sina krafter, sträfvanden och förhoppningar; på den andra sidan öfverpresten, hvilken skulle vilja å:erföra det till det förflutna. Då kejsaren isitt bref af d. 20 Maj betecknade den hel. stolens motstånd såsom en orsak till förvirringar i Europa, talade ban vishetens ord. Vi höra ofta de faror skildras, för hvilka materialismens och Gudaförnekelsens läror utsätta 088. Äfven jag förkastar dessa läror, Kfven jag ar en motståndaro till dem, som, i det de lösgöra sig från hvarje religion, från hvarje tro, endast och allenast hängifva sig åt dyrkan af grofva lustar och spebulationer, hvilka rikta de djerfva på do bedragnas bekostnad. Men jag är ej mindre krastsull motståndare mot dem, som förneka det menskliga förnuftet, i det de göra sig till Guds blinda tillbedjare, hvilken dock gifvit oss förnuftet. Doetta är läror, till hvilka man vill återföra oss. Jag vet naturligtvis, att regeringen genom ett under af sin logik låtit statsrådet sönderslita denna encyklika, donna förfäingena grundlag; hon har sönderslitit den, jal men hon har åter klistrat ihop don, för att deraf göra patrover för Chassepotgeväret. På detta den snillrike oppositionsmannens tal var det, som markis de Moustier höll sitt förut omnämnda tal och äfven statsministern Rouher sitt, i hvilket han förklarade rent ut, att de franska trupperna qvarstanna i Kyrkostaten, tills Italien sfstår från Rom såsom hufvudstad. Det oaktadt vill Frankrike befrämja Italiens enhet. Såsom vi veta, har Menabrea vid italienska parlamentets öppnande förklarat, att Italien ej kan undvara Rom, utan måste ha det till hufvudstad. De båda statsministrarnes politiska meningar strida således tvärt emot hvarandra. Efter Rouhers förklaring anse åtskilliga parisortidningar konferensens sammanträdande vara onödigt. — Om ej senare underrättelser något modifiera ställningen, synes det antagligt, att den franskitalienska alliansen är bräckt. Moustier har, dagen efter sitt förenämnda tal i lagstiftande kåren, äfven sammastädes yttrat, att den italienske gesandton i Paris ofter Garibaldis (första) arrestering först föreslagit en europeisk konferens för lösning af den romerska frågan och dernäst en franskitaliensk besättning af Kyrkostaten. Den franska regeringen hade tagit det första förslaget ad notam och tillbakavisat det andra. Sålunda hade man på visst sätt velat påtvinga Frankrike en förrädares roll. Från detta ögonblick var den romerska expeditionen beslutad. Patrie för d. 4 d:a säger: Trenne etormakter göra sitt bestämda antagande af konforensen beroende af de å deras sida äskade förklaringar. Ryssland önskar att före sitt bitalls afgifvande afvakta det italienska parlamentets hållning. Schweiziska förbundsrådets svar på inbjudningen till konferensen förklarar, att Schweiz är beredvilligt att deltaga i konferensen, såframt densamma får en europeisk karakter. Schweiz neutrala ställning förhindrar dess deltagande i en konferens, uti hvilken endast några makter deltaga. Förbundsrådet kan visserligen afstå från fordran af ett på förhand faststäldt program, men den nödvändiga följden af en fri konferens skall då vara dan FFoaäan åajdknagjanan msåta vara fri