Göteborgsposten – 9 december 1867, sida 2

Faustina och genom hvilka han förvärfvar sig en så dyr, men så afundad ryktbarhet. Cambrui var idel öra och vågade knappt draga andan för att ej förlora ett ord. Saint-Valiez fortfor: — Portin som vi varit nog dumma att inlåta i denna affär är på spår om ej hemligheten, så åtminstone denne österlännings förmögenhet och vet ni hvarpå han arbetar? ... Att snappa bort den ifrån oss för sin egen räkning genom att låta sin dotter gifta sig med honom. — Är det möjligt! ... Är ni säker härpå? — Som jag är säker på att jag lefver. — Men han är då ett vidunder af skrymteri och brottslighet! utbrast pantlånaren, slagen af denna nyhet. — Den eländigaste bland brottslingar! upprepade SaintValiez. Nu vill jag veta om ni längro är böjd för att låta honom draga oss vid näsan. Hvad mig beträffar, så kan ni tro mig då jag säger er att jag vet hvad jag har att göra. — Se så, sade Cambrai i det han drog sin stol närmare hans, låtom oss tala allvarsamt. Hvad är er tanka om saken? — Hör noga på, ty det är af vigt att vi äro eniga och att ingen denna gång får bli intagen i vår hemlighet. — Jag hör, jag hör ... tala, min förträffliga vän. — Sedan någon tid tillbaka har jag fördjupat mig i strategiska studier ... Ja, med hänseende till do föga befolkade gator som gränsa intill barride de YEtoile; det hotell som bebos af persorn är näst den sista byggnaden vid avenuen. Den sista är ott stort ruckel som sedan flera