Göteborgsposten – 9 december 1867, sida 2

öfverbesälet, under det att general Grant förblir krigsminister. Garnisonen i Wasbington förstärkes. I statssekreterarens berättelse föreslås inkomsterna för de med Juni månad 1868 till ända gående 9 månaderna till 296 mill. dollars, utgifterna till 295 mill. och för hela det med Juni 1869 slutande finansåret inkomsterna till 381 mill. och utgifterna till 372 mill, Den offentliga skulden är sedan November månad 1866 förminskad med mer än 59 mill. Statssekreteraren uttalar sig för en minskning af pappersskulden såväl som för en återbetalDing al obligationskapitalet i guld och för nationalbankernas fortfarande bestånd. Desautom förordar han hela skuldens konvertering i 6 prets obligationer, förfallna om 20 år. Regeringen bör äfven återhålla en sjettedel af räntorna, för att proportionelt fördela den mellan de olika staterna, i stället för att tillåta de enskilda staterna skattlägga obligationerna. I Ryssland ar Å någon sörargelse emottagit urdarrättelsen om, att Porten undertecknat ett fördrag rörande Konstantinopels törening med Persiska Viken medelst en jernväg. Eng!and möter genom denna bana ej blott Frankrikes Suez-kanal, utan äfven Ryesland. I Petersburg höjas ätven stämmor, hvilka fordra, att man skall korsa denna jernvägsplan, isyanerhet som den skall, utförd, göra det omöjligt för Rysslands fabrikater att täfla med Englands i dessa trakter. Ryssland eller England i Asien? är numera frågan. Senare Post. De frisinnade franska tidningarne uttala sig med jubel rörande Jules Favres tal iuom lagstiftande kåren d. 2 d:s. Det upptog hela dagens sammanträde, och efter honom yttrade sig icke mera någon talare. Vi meddela här en analys af detta i ordets verkliga bemärkelse briljanta föredrag: Han sada sig hafva gjort till sin uppgift att framhålla, huru det ändtligen är på tiden, att regegen appgisver sin tvetydiga politik, att hon aåger, hvad hon vill, och antingen ösverlemnar Italien och Rom åt sig sjelfva, eller med kraft och mandom tager parti för den verldsliga makten. Han tadlade den nya romerska expeditionen, redas derför att regoringen efter sin vana åter börjat ett vigtigt företag, utan att taga den lagstiftande kåren till råde. Hade hon rådfrågat sig, skulle hon antingen underlåtit expeditionen eller, om kammaren gifvit sitt bifall, undertryckt den agitation, som f. n. består inom landet. Tal. erinrade kammaren om 1849 års händelser, då den första expeditionen beslöts. Han citerade dävarande folkropresentanton Lonis Napoleon Bonaparto, den nuvarande kejsaren, hvilken uti sist skrifna votom uttalat sig emot expeditionen, emedan den ondast kan skada den andliga makten. Senare har han dock utfört den och tillochmed mot nationalförsamlingens vilja kullstörtat den romerska republiken. Erinrande om kejsarens bref till Edgar Ney, framhöll ban, att franska regeringen, hvilken under tio år icko det ringaste störts i sina handlingar af kammaren, ty namnet Rom har ej ens uttalats inom kamrarne, ingenting kunnat uträtta hos den päfliga stolen och ej holler kunnat ernå någon enda eftergift. Så kom 1859, och Rom har allt hitintills ännu icke erkänt konungariket Italien. Detta är en kränkning för Italien, och att kränka en Frankrikes allierade, är en kränkning för sjelfva Frankrike. Jules Favre ofvergick derefter till Septemberkonventionen för att framhålla, att det varit Frankrike, som först kränkt den genom värsvandot af Autibeslegionen och general Dumonis ditsändning (för att hindra deserteringarne ivom namnde legion). Antibes-legionen består af franska reserv-zoldater; den fsanska armåen beflaner sig alltså oaktadt Septemberkonventionen i Rom, ohuru med päfliga tecken Frankrike har sänkt sin fana inför påfvons. Men denna handling kränker äfven den franska lagen, hvilken åt krigsministern anförtror soldaterna, för att de må tjena Frankrike, men icke för att han skall använda en del ef dem till förmån för utlandet. En sådan handling skulle vid andra tider väckt landets och kammarens harm. Efter ett angrepp på regeringen för hennes hållning mot Danmark och Mexico yttrade sig Jules Favre nu angående regeringens uppträdande under de sista månaderna. Han tillvitade henne obsslutsamhet. Om hon öppet sagt, att bon vid ett angrepp af Garibaldi mot Rom skulla skynda päfven till hjejp, tkalle ingenting bafva företagits. Man måste deraf draga den slutsatsen, att regeringen, i stället för att beherrska händelserna, följt desamma, i det hon reserverat sig alla eventualiteter. Regeringen har ingenting gjort, för att skona Italiens omtälighet. Hon tyckes tvärtom hafva anordnat och utfört allt så som om det varit hennes afsigt att kränka Italien, hvilket utrikesministern likväl inom senaten kallat ett franskt intresse. Tal. sade sig icke veta, huruvida Rom skulle kunnat hålla sig mot garibaldisterna. Den päflige öfverbefälbafvaren påstår det. Fransmännen anlända till Rom; friskarorna besegras genom vår fanas uppträdande. Jag undersöker ej frågan, huruvida de drogo sig tillbaka j det ögonblick, då de angrepos, mon skulle det ej varit menskligare att tillstädja dem återtåget? Pollotan: Man måste pröfva Chassepotgevären. Jules Favre: Vår arms är i Rom; de päsliga trupperna skulle varit tillräckliga för garibaldisternas förföljande. Det låg väsentligen i Frankrikes intresse att icke låta något italienskt blod utgjutas af franska händer, möjligen blodet af förförda män, hvilka dock stridt vid vår sida vid Magenta och Solf rino. Vi borde ej behandla dem som fiender. Politiken och menskligheton gjorde det till en pligt för oss. Den franska handlade ej så. Våra trupper understödde med sina förträffliga vapen den påfliga kåren. och för dem föllo menniskorna såsom skörden för afmejsrens lia. i En röst: Det är skam för armcenl 2— TEE REA I AASE AA AO Rn ARSA nn rn RR RR RTR RTR TTR TTT TT RTR TTT TRTTTTTTTTTT TTR TTT TTT LTR RT VV RV ÄH AS AA SSE SS EEE AAA