Göteborgsposten – 9 december 1867, sida 2

men det synes mig mycket farligt att vilja ens teoretiskt grunda påfvestolens oberoende, ej blott på en verldslig makts tillvaro, utan tillochmed på politiska kombinationer, hvilka, såsom alla sådana, äro af en tillfällig natur. Att först och främst förkunna, det påtven endast med den verldsliga makten kan vara oberoende, och att derpå tillägga, att denna makt endast kan vara till, om den är omgifven af stater, hvilka äro delade eä eller så, det är att fresta försynen, hvilken kanske icke är hugad att göra dylika ordningar eviga. Det är dertör ofantligt farligt att grunda sina beräkningar om påfvedömels framtid på det mer än ovissa hoppet om den italienska enhetens upplösning. Jag behöfver ej säga, att den franska regeringen hyser sympati för denna enhet, och att hon oaktadt alla pessimistiska spådomar ej tror på en dylik upplösning, Enheten måste nu betraktas som ett faktum, och man bör i sjellva påfvedömets intresse göra sina beräkningar derefter. Markis de Moustiers föredrag åtföljdes af bifallsrop och har i den franska pressen blifvit gynsamt bedömdt. Den officiösa tidningen Etendard meddelar, att de flesta stormakterna, Österrike och Ryssland inberäknade, formligen antagit konterensinbjudningen. England och Preussen ha bisallit till principen, men göra ännu förbehåll. Belgien och Holland ha ännu icke svarat. — Det vill bäraf synas som att konferensfrägan dock ännu något avancerar. Det för dagen mest anteckningsvärda, näst detta, är en episod i Preussens deputeradekammare, hvilken illustrerar det bekanta ordspråket; då citronen är utkramad, kastar man bort honom. Slesvigholsteinaren Scheel-Plessen, hvilken skamlöst förrådt sitt fädernesland och sin vän, konung Christian af Danmark, uppträdde nemligen i ett salvelsefullt tal, i hvilket frasen rent samvete opåkalladt spelte en stor roll, och talade emot den fria yttranderätten inom kammaren. Han började sitt föredrag med orden: Medvetandet om, att jag kan deltaga i ett stort och mäktigt lands lagstiftoing, uppfyller mig med stolthet, och denna känsla är desto naturligare, då man förut tillhört en stat, i hvilken man endast kunde föra en förbittrad tillvaro. Det var tryckande år, som förgingo under kampen för den nationala tillvaron, och på densamma följde en tid af ovisshet om det öde, som vårt hemland gick till mötes, tills slutligen det lyckliga ögonblick inträffade, då vi kunde deltaga i vårt nya fäderneslands stora statslif. Det var onekligen en vacker ivledning, inpregnerad af gistigt hat mot Danmark. Deputerade Lasker gaf dock ScheelPlessen behörig upptuktelse. Talaren visade, huru denne man, som förklarade hertigdömenas införlifning i Preussen för en lycklig händelse, länge gitvit sig ut för att vara en lojal undersåte till konungen af Danmark, och erinrade om, att han änna år 1863 rest till Köpenhamn för att försäkra konungen af Danmark om sin trohet. (Utbrott af indignation inom kammaren. Rop af: Fy! fy! Stor rörelse). Det är en sådan person, tillade Lasker, som vågar här uppträda, för att förebrå en sådan man som Tvesten brist på patriotism. Det är då alltid förräderiets öde att bli straffadt. Äfven deras förakt, som det tjenat, drabbar detsamma. Från Italien meddelas, att fransmännens koncentrering mot Civita Vecchia är verkställd. Talrika politiska häktningar företagas i konungarikets provinser. I tvisten mellan England och Abyssinien har, som bekant, ett bref från kejsar Theodor till drottning Victoria, å hvilket den törre aldrig fick något svar, spelat en betydelsefull roll. Det har hetat, att det förlades i utrikesministeriet och att man ej kunnat finna reda derpå. Man tror sig nu veta, att så ej var förbållandet, utan att brefvet helt enkelt var ett kärleksbref, d. v. s. ett i bästa form affattadt friarebref, hvari Theodor benäget erbjöd Victoria sin bhand och sitt hjerta. Droskkuskarne i London hota med att vilja göra strike. as ra 4 . JJ 3