Göteborgsposten – 6 december 1867, sida 2

— Tvärtom, det finnes ingen hund så lydig, åtminstone så länge det är utom sin bur. — Nå, men när det kommit tillbaka dit, är det vildt då ? — Hör på hvad som hände mig: Aga-Nazir har den egenheten att stundom innesluta sig under hela timmar med Mirza. Atminstone påstår han sjelf det, men jag är öfvertygad om att han tillbringar denna tid på det hemlighetsfulla ställe dit den jernbeslagna porten från lejonburen leder. Är icke det antagligt? — Mycket antagligt, på min ära, svarade baronen i det han med yttersta uppmärksamhet lyssnade till hennes meddelanden. — Dessa tillfällen inträffa alltid nattetid, hvilket gjorde att jag under den första tiden ej anade hans bortovaro. — Fortsätt, min vän, er historia är spännande som slutet af en roman. — När han kommer ut derifrån, är hans ansigte upphettadt, svetten perlar från hans panna, och jag har märkt att hans händer, som vanligtvis äro så hvita, bära vissa svartaktiga eller violettfärgade fläckar. — Har du gjort någon anmärkning öfver detta förhållande för honom sjelf? — Nej, det skulle ha varit sättet att göra honom misstänksam och ingenting få veta. — Fullkomligt rigtigt! Du har handlat såsom cn öfverlägsen qvinna. Fortsätt, jag ber. (Forts.)