Göteborgsposten – 6 december 1867, sida 2

drar kraft, för att i egen sjelflörgudning, i tom och hjertlös egoism fladdra som myggor gagnlöst i lifvets solglans. Kortligen. skalden synes oss hafva velat återigen till Nordens folk uttala ett gripande varningsord, en uppmaning att vilja och att öfverflytta viljan i handling. Det finnes i Ibsens nya verk mycket besynnerligt, mycket oegentligt, åtminstone enligt våra begrepp som med Tegnr mena att det sköna i dikten är det enkelt sagda, men äfven mycket skönt, hänförande. Hade skalden haft nog mod att soffra ur guldef, skulle vi här kunnat ha ett skaldeverk at stor förtjenst. Men den polemiska andan har gripit honom. Abstraktionen har intagit det lefvande lifvets plats. Bland skönheterna i dikten må nämnas Peer Gynts bergstagning hos Dovregubben, hvilken episod är en dikt för sig afstort värde, kryddad med äkta humor. Högstämd i tanken och tilldragande i utförandet är den framställningen att Peer Gynt, egoisten, hvars valspråk var: sig sjelf nog, som efter ett kringirrande lif slutligen åter träffar Solvejg, hvilken sutit och väntat på honom, tills han blifvit gammal och grå, ropar till henne Hvor var jeg, som mig selv, som den hele, den sande? Hvor var jeg, med Guds stempel paa min Panda? Solvejg. I min Tro, i mit Haab och i min Kjerlighed. För att till sist sammanfatta oss i denna korta anmälan af Ibsens nyaste dikt, erkänna vi, att den med, som sagdt, åtskilligt oegentligt likväl innehåller så mycken poesi, så mycket mäktigt tilltalande och gripande, att den skandinaviska Norden bör med glädje helsa denna nya tillökning i sin litteratur, om den ock kunde önska, att Henrik Ibsen härnäst, hvilket vi hoppas må ske snart, lemnar den tomma abstraktionens område och diktar verkligt lefvande gestalter. Han skall i lifvet ej sakna materiel. Vallmoknoppar, plockade på steppen af Beppo (G. L. Sommelius). Stockholm, Gustaf Carlson. Hr Eichhorn yttrar i den lefnadsteckning, hvilken är satt i spetsen för denna diktsamling: ÅOm ganska få bland våra nyare författare kan med sådan visshet som om Sommelius påstås, att skalden och menniskan varit oskiljaktigt förenade; ty i utgjutelserna af hans skaldskap återfinna vi honom likadan som i det yttre lifvet. Glödande, häftig, lidelsefull, disharmonisk, fantastisk, visar han sig äfven, ehuru mera sällan, innerlig varm, vemodig, finkänslig; men i allt framlyser skaldenaturen, äfven der, hvarest utbrotten af densamma mer likna ett ångestskri eller ett vildt rop af smärta, än lyrans smekande toner. För att framkalla de sistnämnda egde han ej nog lugn, nog sjelfbehorrskning; ty äfven under den mest gripande smärta förstår den verklige lyrikern att inlägga denna rena stämning, denna I)udtunnet 1 sånger, som just genom siu harmoni låter oss ana, att det dock gifves en högsta enhet och försoning, äfven om sångarens röst skulle vara nära att qväfvas afsuckar, eller stormande qval härja inom honom. För Sommelii skaldeblick skymtar sällan denna högsta harmoni: hans verldsåsigt, och derför äfven hans dikt, är öfverhufvud rent förtviflad. Med den fina stolthetsinstinkt, som vissa i grunden ömtåligt danade andar ega, undandrager han oss merändels den omedelbara inblicken i sitt qvalda hjerta. Af hans centrallyriska dikter är det också få som kunna täfla med de episkt-lyriska, som utgöra flertalet af hans skaldefoster. De förra äro egentligen af intresse såsom bidrag till kännedomen om hans djupa missmod. Men detta frambryter stundom med en kraft, som verkligen kan kallas skakande och som derför rycker läsaren med sig samt inger honom det djupaste deltagande med den olycklige. Lefnadstecknaren har i dessa få drag förträffligt analyserat såväl arten af den bortgångne skaldens väsende som af hans dikter, hvilkas samlande och utgifning i en ny och värdig upplaga det är oss ett sannt nöje att för den stora allmänheten anmäla. Beppo är i alla fall för stor att böra förgätas. Af Ycr Uerres og Frelsers Jesu Christi Lionelser, udlagte og sorklarede i Bibellesninger af II. Knudsen har 5:te häftet kommit oss tillhanda (kjöbenhavn, Gyldendalske Boghandel). Af Livets Fornyelse at d:r Thomas Chambers har i dansk öfversättning fierde och sista häftet utkommit. Vi förorda detta verk sännu en gång hos vännerna af en rationel läkarevetenskap. denna dikt åter haft ett polemiskt syftemäl och velat måtta ett hugg åt denna matta viljolöshet, denna i det estetiska försjunkande ungdom, som lefver sitt eget och ej verklighetens lif, som skyr det ethiska, hvilket for