Göteborgsposten – 6 december 1867, sida 2

Rättegängsoch Polissaker. Från Stockholm. Laurellska mordet. Ransakning härom förevar åter i Onsdags, dervid fem nya vittnen, arbetskarlen C. J. W. Windrufva jemte dennes hustru Carolina Fredrika Windrufva och skomakarehustrun Carolina Nylin samt polisöfverkonstapeln E. T. Wallöf och poliskonstapeln F. N. Sandell, hördes. Dessa vittnen, med undantag af Wallöf och Sandell, hvilka hade infunnit sig i den mördades bostad Thorsdagen d. 5 Sept. och vidtagit nödiga åtgärder i afseende på liket, berättade sammanstämmande, att Friberg efter Larssons häktande visat sig mycket ledsen och orolig samt yttrat bekymmer öfver sina barn, hvarjemte Friberg uttalat den tanke, att Larsson vore oskyldig och att någon annan begått mordet; dock hade Friberg tillagt, att fom Larsson vore saker till brottet, vore också skomakaregesällen Lindström delaktig derik. I öfrigt intygade ett vittne, hvad äfven Friberg medgaf, att han tvenne särskilda gånger, nemligen för omkring ett halft år tillbaka och någon af dagarne straxt efter Larssons häktande, sökt afhända sig lifvet, första gången genom att skära sig med knif och andra gången medelst hängning hemma på sitt rum. Så hade han, på en i väggen befintlig spik, upphängt en snara och trädt hufvudet ini denna, men då skälfde hela kroppen, så att han icke kunde verkställa sitt brottsliga beslut. På fråga af ordföranden, hvarföre han icke fullbordade sjelfmordet, förklarade Friberg, att han ansåg det vara orätt, då endast den, som gifvit lifvet, egde rätt att taga det, Vid detta rättegångstillfälle upplästes några genom öfverstäth. emb. rätten tillhandakomna skrifvelser, hvaraf upplystes att Friberg under åren 1852 och 1858 blifvit af Norrtelje rådhusrätt dömd dels för förskingring af anförtrodt gods, dels för slagsmål och oljuds förande samt att ett af Friberg företedt prestbetyg varit falskt. Fribergs rätta ålder skall vara 43 år. Larsson lär, efter Je upplysningar som inhemtats från pastorsembetet i Adolfs Fredriks församling, ej hafva sitt betyg der inskrifvet, men som Friberg nu meddelade att Larsson äfven kallat sig Westerström efter sin fader, skall till nästa förhör ytterligare förfrågan göras hos nämnde pastorsembete. Sedan förhöret pågått omkring tre timmar syntes Friberg plötsligt öfverväldigad af vanmakt och var nära att falla till golfvet, och tycktes härunder blifva om möjligt mera blek än hvad han redan förut var. En stol sattes fram åt honom, och sedan han druckit ett glas vatten fattade han åter mod, uppgifvande att orsaken till hans maktlöshet var dels trötthet, dels värk i ena knäet. Larsson tillropade honom då under mycken rörelse: ÅBekänn, Friberg, så förbarmar sig Gud öfver oss!4 Ordföranden tilltalade Friberg i allvarliga ord, sägande att det utan tvifvel var samvetet som oroade honom och åstadkom hans maktlöshet och bad honom att uppmärksamma Larssons ord, ty hon hade efter sin bekännelse erfarit sinneslugn. Oaktadt Larsson flere gånger under tårar uppmanade Friberg till bekännelse, svarade han fortfarande nu som förut: Jag kan inte påtaga mig ett brott som jag ej begått-. Målet uppsköts till nästa Onsdag kl. 11 f. m.