Göteborgsposten – 6 december 1867, sida 1

Men då dagen kom hade nattens svalka och suktighet åter rest örterna som blifvit nedböjda vid hundens och hans herres passage derigenom, det återstod ej ett spår deraf, och tillockmed den fåra som blifvit intryckt i vassen genom båtens framtränvgande hade utjemnats af floden. XIII. Saint-Valiez list. Straxt innan ofvanbeskrifna händelser passerade, fann Saint-Valiez, som ej lemnade Faustina ur sigte, medel att sammanträffa med henne en morgon då hon besökte sin enskilda bostad. Mötena mellan dessa båda personer voro ingalunda oangenäma för någondera af dem, baronen ville komma åt henne för det sätt hvarpå deras sista skilsmessa blifvit verkställd, och hon var förtjust öfver att få tillfälle bevisa honom att man kunde vara oändligt mera lycklig och stolt under en annans beskydd än hans; båda två höllo sig för öfrigt inom de gränsor, hvilka aldrig öfverskridas af personer med förstånd. — Nå väl, min sköna vän, frågade Saint-Valiez vid inträdet i sin otrogna skönas boudoir, hur går det med vår lilla roman? — Alltjemt vid första kapitlet, svarade hon. Oh! hvilken man! hvilket hjerta! hvilken frikostighet! ... Hans händer öppnas ej annat än för att gifva!