Göteborgsposten – 5 december 1867, sida 1

2— —— spelet varit så storartadt som man gerna kan tänka sig. Sedan i December 1861 har berget varit nästan lugnt med undantag af några dofva och obetydliga puffar, och Neapels klara blå atmosfer har icke utmärkts af de vanliga spiralsormiga rökpelarne. På sjelfva spetsen har gapat den stora kratern, hvilken mäter nära 700 fot i omkrets och kring hvilken barn t. o. m. skulle kunnat leka, blott de aktat sig för vissa svafvelaktiga ångor som emellanåt utstötts. Under de sista åren har en liten kegla bildat sig af de ämnen som småningom blifvit utkastade ur det svafveluppfyllda hålet. Man kunde knappast se dess spets öfver väggarne al den stora kratern, men under sista veckan har den likt en näsvis yngling skjutit upp öfver sin vördnadsvärde fader, och det är denne som rökt, fräst ooh stormat med hela ungdomens påflugna häftighet sedan förliden Onsdag. Den har uppkastat en ofantlig mängd lava och förvandlat den omgifvande kratern till en eldsjö. Till en början höllo de höga kretsformiga väggarne densamma inom sina gränser, men småningom har den stigit och stigit, tills den nu flyter ned i olika riktningar, hvarhelst den branta och oregelbundna väggen lemnar den en passage. Resultatet har varit att bergssidan är lägre i riktningen mot Ottajano, och de som ej ha lust att bestiga berget kunna erhålla en praktfull anblick deraf från Sorrento. Men intet kan dock jemföras med att bestiga sjelfva berget. Låt oss derföre tänka att vi gjort det aftonen d. 19 d:s. Giovanni Cozzolino var vår ledsagare, en man som, tillfölje deraf att han varit vägvisare åt Humboldt och många andra vetenskapliga och litterära notabiliteter, väntar att hans eget namn skall enrolleras i de litterära annalerna. Det är emellertid en mycket säker och intelligent vägvisare. Ingen händelse af vigt inträffade tills vi hunnit till foten af den förnämsta keglan, då vi hörde dånet djupt inifrån berget och kände skakningen liksom af en jordbäfning för hvarje ansträngning berget gjorde att utstöta den flytande elden. Vi uppstego den vanliga vägen, men blefvo, då vi hunnit nära mot spetsen, tvungna att vika litet af mot sydost — af tvenne skäl — det ena att komma på riktig sida om vinden, hvilken eljest skulle öfver oss nedkastat en mindre behaglig regnskur af glödande stenar, och det andra, att erhålla en bättre utsigt af den största lavaströmmen, hvilken närdes icke blott af den stora kratern, utan äfven af ett hål i bergets sida, omkring 20 fot i diameter. Från detta ställe flöt eldströmmen, fulla 20 å 30 fot bred, snabbt ned mot keglans fot, hvarifrån den gick vidare, medförande allt som låg i dess väg. Att nalkas kanten af kratern var omöjligt, ty hettan var brännande, och hvad skulle följden ha blifvit om lavan kokat öfver och runnit ned på oss. Det var derföre svårt att bedöma kraterns storlek, men den tycktes vara 70 fot i diameter. Det var dock icke ett ögonblick att sysselsätta sig med siffror, då naturen visade sin styrka i en af dess mest storartade former. Ett dån hördes, en jordstöt skakade marken och lågor och stenar kastades fulla 1,000 fot upp i luften med mellantider at från en till fem sekunder. Dessa rysliga konvulsioner upprepades, och derpå nedföllo stenarne ånyo. Dessa stenar voro af olika storlek och många vägde, att döma af massan, minst tio å tolf centner. Vi kunde se huru de länge i luften bibehöllo sin glödhetta, men då de åter nalkades jorden började de svartna. Det föreföll som om de skulle behöft fyra eller fem sekunder för att nedfalla till jorden. Emellertid gjorde det oss nervösa att stå så nära intill faran och vi begåfvo oss derföre tillbaka till Neapel kort efter midnatt, gripna och förfärade öfver ett skådespel som aldrig kan glömmas. Men äfven utan attbestiga berget, kan man från staden njuta ett underbart skådespel. Der höres intet dån, men man ser dessa eviga lågor, öfver hvilka då och då svarta skyar sopa. Himlen glöder af en djupröd färg och väldiga stenar förminskade at afståndet falla likt myriader stjernor ned på bergets spets, medan dess fot är in