Parisiska Hattsidor)y af Alfred de Brhat och Octave Före. Öfvers. 2 Två varelser hade vigt hoppat ur båten, sedan årorna blifvit upplagda; den ene af dessa var en stor hund, hvars förståndiga blick gaf tillkänna att han uppvägde hvarje annan ledsagare. Sedan roddaren hoppat i land lutade han sig ned mot hunden, smekte honom, visade honom det täta skogssnår som han borde passera igenom och lät honom vara fri. Det förträffliga djuret satte upp nosen i vädret och insöp luften i fulla drag, viftade på svansen med ett tillfredsstäldt utseende och började spåra upp vägen med en så förvånande urskiljning att dess herre blott behöfde följa efter detsamma. Det uppvädrade sumpiga ställen, upptäckte öfverallt der marken var oländig och öppnade midt igenom de täta sammanväxta träden och lianerna en dold gångstig, på hvilken man på de flesta ställen måste böja sig ned för att komma fram, men der man hvarken blef uppehållen genom oförutsedda hinder eller sönderrifven af taggiga buskar. ) Forte fr. N:o 283.