Göteborgsposten – 2 december 1867, sida 2

sHAä3i — c-ä—— — — —— — på att, såsom det förut till vår olycka händt er, uträtta något utan att först höra 0ss. — Var lugn, allt skall gå bra... Dender tokan Faustina är mig till och med ganska nyttig: i sin beundran för persern skaffar hon mig utan att ana det fullständiga underrättelser om lokalen och dylikt. — Är hon ej smickrad, frågade Portin, öfver att ha utsigter till ett giftermål med honom? — Min Gud, hvad är det väl som ej Faustina smickrar sig öfver? — Hör på, månne denne perser verkligen är en sådan beundrare af det vackra könet? .. — Ah! är ni tokig som kan tro att en diplomat, om han också kommer ifrån sjelfva Persien, till den grad blir förälskad? Tror ni att han skulle vilja gifta sig med en sådan som Faustina, min vän? — Det är sannt, saken är löjlig! svarade juveleraren med ett småleende hvilket dolde en tanke, som tillochmed Saint-Valiez med hela sin skarpsinnighet aldrig skulle kunnat ana. Det var denna tanke som förestafvade hans ord då han vid afskedet från sin medbrottsling ifrigt yttrade: — Framförallt klokhet! Nu är jag introducerad på stället, låt mig undersöka terrängen; mina underrättelser skola vara mera opartiska än Faustinas .. Oh! denna svarta diamant! ... den är helt visst värd tre millioner! Portin hade fattat en af dessa planer som vid utomordentliga förhållanden uppstodo i hans hjerna; den var just ej af grannlaga beskaffenhet med hänsyn till hans