Göteborgsposten – 2 december 1867, sida 2

bundsförvandter, men framgången borde vara särskildt gagnelig för honom! Men denna plan, på hvars utförande vi snart skola se honom arbeta, borde ha tid att mogna och han egnade hela sin tankeförmåga deråt. Ungefär vid denna tid mottog Nazir Asperginos besök. — Det var längesedan jag såg dig, sade han till honom. Jag trodde på min ära att du rest bort för att visa dina märkvärdigheter i landsorten. — Nej, på min ära, svarade konstmakaren i sin cyniska ton, jag har ej gjort några resor; det har tillochmed varit med möda jag kunnat draga omkring med min teater från den ena barricren till den andra i Paris; konsten är bestämdt på förfall, melodramer i tjugo tablåer ha förvändt publikens smak. — Ja, vi känna till detder. Det vill säga du har ej mer en enda sou? — Flj en enda sou, det är just ordet. För öfrigt är det ert fel. — Ah bah! — Som jag säger! Först och främst vet ni väl att så länge jag har mynt låter jag dem dansa, och ni försedde mig med åtskilligt deraf ... jag är ej ond på er för det! Nå väl, jag har fullstoppat Elephantino med pastejer hos Lesage och chareuteriraror hos Vårot-Dodat, hvilket gjort att jag sjelf är alldeles utblottad! För det andra skall jag säga er att jag arbetat för er räkning, och jag vågar säga er att jag ej förlorat min tid. — Detder var bättre. (Forts.)