Göteborgsposten – 30 november 1867, sida 1

som husssadren varit borta för att söka rädda de sina från döden. Hon gråter, den arma, hon klagar, men hon anklagar icke, ty ödmjukhetens engel bor i hennes hjerta och hon lyss till hans manande bud. Måtte så alla göra! Måtte till de fasor, som hungersnöden ensam kan skapa, icke snart hopa sig laglöshetens och brottets homska skuggor! Ödmjukhet, och Herren sänder nog hjelpen, ty ödmjukhet är lesnadsvishetens förnämsta perla, den säkraste amuletten mot lifvets farligheter och besvär! Ödmjukhet icke blott i medgången utan äfven i motgången, ty huru rätt har icke skalden, då han sjunger: Ödmjuker er, när lifvets glädje rymmer, När ärans lusteld en gång slocknat ut, Ödmjuker er, när lefnadsdagen skymmer Och sista blomman dör för er till slut. Odmjuker er, när ungdomshoppet sviker, När himlens tuktan drabbar mer och mer, När sista stjernan från er himmel viker, Så varer glade och ödmjuker er. Med nästa års början inträder, som bekant, Carl Johans församlings förening med staden. Kanske man då bör kunna hoppas på ett bättre kommunikationssystem de båda platserna emellan, än det nu existerande. Ty som det nu är, är det sannerligen för ömkligt. Det är visserligen sannt, att de små ångsluparne på ett fullt tillfredsställande sätt ombesörja trafiken till sjös, men huru är det väl beställat med kommunikationen till lands? Jo, sålunda, att densamma under hela 4 timmar på eftermiddagen, från kl. 3 till 7, vidmakthälles genom ett par omnibusar, hvilka synas nog mycket beräknade på att uteslutande begagnas af individer, hvilka kunna tituleras i analogi med nämnde ords båda slutstafvelser, och hvilka man, utan att behöfva anses som en kinkig och småaktig anmärkare, tryggt (och tryckt!) kan påstå lemna åtskilligt öfrigt att önska. För ej längesedan funnos dock dylika fordon på denna trade, hvilka till fullo uppfyllde alla anspråk, men hvar äro de? Se här hvad man berättat oss om orsakerna till dessas försvinnande. Sedan egaren af desamma, hr C. Winkrans, med icke obetydliga kostnader anskaffat prydliga och beqväma åkdon, fortskaffade af starka och goda hästar och, till allmänhetens stora belåtenhet, en tid bortåt underhållit kommunikationen mellan staden och Majorna, satte poliskammaren sig en vacker dag på sin Kant, fick ett plötsligt anfall af ömhet mot djuren och anbefallde hr Winkrans, att ettdera fortskaffa sina omnibusar med tre hästar istället för två eller också upphöra med rörelsen. Nu är det emellertid ett faktum, att hr W:s båda hästar å dragande kall och embetets vägnar skötte sin tjenst vida bättre, än hvad åtminstone de 3 nuvarande dragarne, oaktadt alla ansträngningar från deras och kuskarnes sida, mäkta göra, der de framsläpa sina eftermiddagar såsom ypperliga oxperimentalfält för den vetenskaplige forskare, som möjligen skulle befinnas hugad att på dem studera hästens osteologi. Hr W., som, i likhet med en mängd andra personer, ansåg detta stränga påbud fullkomligt obefogadt, upphörde ganska riktigt med rörelsen, till stor saknad för den trafikerande allmänheten. Det förljudes att poliskammaren sedermera återkallat sitt påbud och velat medgifva omnibusarnes fortskaffning med tvenne hästar, men att hr W. af flera skäl nu mera icke funnit sig hugad att återtaga sin så tvärt afbrutna rörelse. Ett af de förnämsta skälen dertill lärer vara att företaget medför mera besvär än detta motsvarande pekuniär vinning. Skälet till detta är återigen den dryga beskattning som bompenningarne vid Stigbergsliden medföra, uppgående, som man sagt oss, ända till 4 å 500 rdr om året. Då under nuvarande förhållanden underhållet af en häst i medeltal lärer kunna beräknas uppgå till öfver 1 rdr 50 öre pr dag, inser man lätt hvilka dryga afbränningar som äro förknippade med ett dylikt företag, förutsatt att det skötes så att både menniskor och djur dermed kunna vara belåtna. Då rättigheten att uppbära bompenningar lärer vara lagligen STREETS NART TG SSE PETAR —