Göteborgsposten – 30 november 1867, sida 1

värde Theobald som han insmugit sig i den blonda fliekans ynnest. Ack, Theobald var föga att afundas alltsedan dender fastlagsbalen. Alla möjliga nycker, den ena oförnuftigare än den andra, uppstodo i hans älskarinnas hjerna, eller ingåfvos henne måhända af den rival Thåobald under den förutnämnda balen fick. Det är onödigt att förklara att afrikanaren och anamiten under sina äfventyr modifierade sin ansigtsfärg och mot mera vanliga drägter utbytte den egendomliga utstyrsel de vanligtvis buro. För alt återkomma till Azelia, så plågade hon sin gamle tillbedjare för att behaga den nye. Till att börja med hade det varit ett uppträde emellan dem, då hon frågat honom om några enskildheter rörande hans familj och förebrätt honom för hans okunnighet rörande systern Amdlies öde. Han blef först något förvånad, men som hon under hela den tid de varit tillsammans fått veta allt som passerat i hans hem och då han visste att ingenting intresserade detta slags damer så mycket som hederliga familjers enskilda lif, lofvade han att skaffa sig underrättelser. För öfrigt var han sårad i sin egenkärlek, som var hans mest känsliga sida, deraf att hans far gjorde så föga affär af honom och i så vigtiga saker handlade utan att ens nämna ett ord för honom. Han gjorde sitt bästa: han uppväckte Christines vänskap och nyfikenhet, hvilken var Amlie innerligt tillgifven och uppriktigt begråtit sin systers bortförande.