Göteborgsposten – 30 november 1867, sida 1

Men deras förenade ansträngningar ledde ej till annat än obestämda gissningar, förutom vissheten att Amålie blifvit innesluten i ett kloster, och dessutom framkallade de hos juveleraren anfall af raseri, inför hvilka hans barns enträgenhet måste upphöra, ty de hotade med att framkalla en kris vida allvarsammare än den som föregått deras äldsta systers afresa. Det tre vännerna förlorade sig i gissningar rörande sättet att upptäcka detta kloster, hvars namn Portin vägrade att uppgifva, lika litet som han ville angifva hvar det var beläget. Azelia, förargad öfver att ej bli tillfredsställd i en sak der likväl ej hennes tillbedjare behöfde öppna på börsen, visade ett komiskt raseri och hotade att lemna honom hvilket föranlät honom att uttala dessa minnesvärda ord: — Se så, Zelie! du kan väl ej fordra att jag dödar pappa för on sädan småsaks skull! — Gör som ni vill, svarade hon, men jag har mer hjerta än ni; den stackars Amålies öde rör mig; det är jag som på min teater har att framställa unga olyckliga och förföljda flickors roller, och det skär mig alltid i hjertat då jag hör talas om sådana. Vi måste återfinna denna förföljda oskuld; sök, min vän, sök! För ögonblicket slutade underrättelserna der; det var ej mycket. Ett mycket intressant och högst oväntadt besök följde straxt efter detta samtal. Ali inträdde, orolig och obeslutsam, anmälande för sin